GULD

FJORTON

"Vad vill du?" sa en röst alldeles bakom mig.

Jag ryckte till och vände mig om. Där stod Tristan med armarna korslagda över bröstet och blängde ner på mig. Jag svalde.

Även när han blängde på mig kunde jag inte sluta stirra på honom. Jag visste inte varför, men jag kunde inte slita blicken från hans bröstmuskler som spände mot den grå skjortans tyg, eller hans knappt märkbara skäggstubb. Det var någonting inuti mig som hungrade efter honom. Jag hade inte riktigt lagt märke till det förut, men hans närvaro gjorde mig lugn på något sätt. Alla mina ångestfyllda nerver lugnade plötsligt ner sig, och allt jag kunde tänka på var att hans irriterade uppsyn gjorde mig upprörd och förvirrad. Varför blängde han så på mig?

Han himlade med ögonen och suckade djupt. "Hallå? Världen anropar Polly? Vad fan ville du?"

Jag skakade lite på huvudet för att samla tankarna. Jag harklade mig. "För det första vill jag fråga hur du mår. Så, hur mår du?"

Han ryckte till och var genast på sin vakt. "Va?"

"Hur mår du, Tristan? På riktigt? Flocken blev attackerad, och din far är borta, och din bror tar hans plats och jag... Jag sa till dig förut att jag förstod hur du kände dig, men jag hade fel. Jag kan inte ens föreställa mig hur du känner dig just nu." Jag tog ett djupt andetag och tog mod till mig att säga resten av det som plågade mina tankar. "Men jag förstår inte varför du ignorerar mig... Är det för att du klandrar mig, på grund av det som hände med... Mio?" Att bara säga hans namn gjorde ont och jag grimaserade. "Klandrar du mig för vad som hände flocken, och din far? För du ska veta att det gör jag, Tristan. Det är mitt fel alltihop, och om du inte längre vill ha mig här, så kan jag dra. Bara säg det, så sticker jag. Jag kan..."

Mitt i mitt pladder suckade han och helt utan förvarning tog han mig i sina armar och på ett nästan våldsamt sätt tryckte han min kropp mot sitt bröst. Jag stelnade till av chock.

"Jag klandrar inte dig, Polly. Hur skulle jag kunna göra det? Jag vill inte att du går, jag vill att du... Jag vill att du stannar. Här. Hos mig." Han suckade mot mitt hår. "Förlåt för att jag ignorerat dig, men jag har mått skit sedan det som hände. Jag klandrar inte dig, nej, men jag vet inte... Jag antar att jag klandrar mig själv. Jag kan inte sluta tänka på hur det hade varit om jag hade kommit hit lite tidigare. Kanske hade min far fortfarande varit i livet? Kanske hade mina vänner fortfarande varit här?"

Hans ord gjorde mig stum. Klandrade han sig själv? Men det var ju jag som hade sprungit iväg och brutit flockens regler, inte han! Det var mitt fel att han från första början blev tvungen att lämna flocken för att leta reda på mig.

"Du kan inte säga så! Det är inte ditt fel! Om du ska skylla på någon, skyll på mig. Det var mitt fel att du tvingades lämna flocken. Jag skulle aldrig sprungit iväg sådär..." Jag lutade huvudet mot hans bröst och suckade uppgivet.

"Men Polly... Du förstår inte. Det var inte jag som skulle letat efter dig egentligen, det var några av vakternas jobb. Men jag övertalade dem att det inte var så allvarligt, och att jag kunde leta upp dig själv. Min vän Adrian var en av dem som skulle letat, men på grund av mig var han istället kvar här när flocken attackerades, och nu är han död. Om jag inte hade varit så jävla envis med att leta efter dig själv, hade han kanske levt nu."

Adrian... Varför ringde det en klocka i bakhuvudet av det namnet?

Ett minne laddat med ångest och förvirring dök plötsligt upp i huvudet på mig. Den döende killen i gräset. Killen som jag sett dö. Hade inte Tristan kallat honom för Adrian?

"Adrian! Vad hände?!"

Killen hostade blod.

"Vet... inte. Attackerade... utan anledning..."