GULD

TRETTON

Emilia tittade på sig själv i den stora spegeln. Hennes bruna ögon var sorgsna; tomma på något sätt. Jag stod bakom henne och mötte hennes blick i spegeln. Jag försökte le, men det liknade mer en grimas. Emilia suckade och drog lite på munnen i ett halvhjärtat försök till ett leende. Ingen av oss kunde vara glada idag - men det betydde inte att vi inte försökte. Idag var trots allt Hannes och Emilias stora dag. Närmare bestämt; Alfa Hannes skulle förenas med sin Luna, vilket jag tolkade som månbarnens version av ett bröllop. Ceremonin skulle officiellt utse Alfa Hannes och Emilia till Själsfränder, vilket skulle göra Emilia till Flodflockens nya Luna. Luna Ylva skulle istället bli Emilias mentor; Emilia hade varit tydlig med att hon inte skulle klara av att leda flocken tillsammans med Hannes själv ännu, så Luna Ylva skulle vägleda henne i början.

"Hur känner du dig?" frågade jag Emilia, mest för att bryta den påtryckande tystnaden.

Emilia mötte min blick i spegeln. "Inget vidare. Dumt, va? Jag borde vara överlycklig. Jag menar, Hannes är min Själsfrände, och det här är vår dag. Men jag känner mig bara... tom. Trött. Som om all energi bara sugits ur mig."

"Jag förstår precis vad du menar", mumlade jag.

Plötsligt öppnades dörren. Luna Ylva stod i dörröppningen, och vid synen av Emilia i den vita klänningen drog hon efter andan.

"Emilia!" utbrast hon i en viskning.

Emilia log svagt. Sakta men säkert började färgen smyga sig tillbaka till hennes kinder. "Luna Ylva."

"Snart är det du som ska kallas Luna, vännen", sa Luna Ylva med en svag röst. Skillnaden mellan Luna Ylva för bara en dag sedan - där hon stod lika stark som alltid och utsåg sin son till sin Själsfrändes efterträdare - och Luna Ylva nu - med ihopsjunkna axlar, mörka ringar under ögonen och en liten och svag röst utan liv - hade kanske kunnat få mig att skratta under andra omständigheter.

"Du är så fin", viskade Luna Ylva. "De andra väntar där ute. Mästerhelare Milla borde vara här när som helst."

Emilia nickade.

Luna Ylva såg på mig för första gången sedan hon kommit in i rummet. Ända sedan attacken på flocken hade jag fått en konstig känsla varje gång Luna Ylva tittade på mig. Det var som om hon hade något hon ville säga till mig, men aldrig riktigt vågade yttra.

En svag knackning på dörren avbröt mina tankebanor. Mästerhelare Milla tittade in genom dörren. När hon såg sin dotter i den vita klänningen slog hon händerna för munnen och hennes ögon fylldes av tårar.

"Åh, älskling, vad fin du är..."

"Tack, mor", viskade Emilia och försökte le.

Ylva gick ut för att kolla läget på torget. Efter någon minut kom hon tillbaka och gav Emilia ett uppmuntrande leende. "Jag tror alla är på plats. Är du redo?"

Emilia reste sig och tog ett darrande andetag. "Ja."

***

Precis innan ceremonin skulle börja skyndade jag mig ut till publiken och hittade min plats bredvid Cleo och Hannah. Cleo såg lite piggare ut idag - hon log till och med när hon pratade med Hannah. Strax efter mig kom Luna Ylva ut. Hon gick fram till en metallbåge som var prydd med löv och färggranna blommor i plast (hösten hade liksom dödat alla riktiga blommor) där båda hennes söner stod. Alfa Hannes hade på sig en svart kostym, och han såg nervös ut. Bredvid honom stod hans Beta, alltså Tristan, iklädd en ljusare grå kostym. Tristan mötte min blick för en sekund. Senaste gången jag sett honom hade han gråtit. Jag väntade på hans välbekanta flin, men det kom aldrig. Han tittade hastigt bort; det var som om han inte ville titta på mig. Jag fick en klump i magen. Varför ville han inte titta på mig?