GULD

TRE

Tristan stod i dörröppningen med armarna korslagda över bröstet. Jag stirrade in i de gyllene ögonen och varje tanke jag nyss haft i huvudet var som bortblåst.

"Fröken Polly?" Millas röst väckte mig ur hypnosen.

"Ursäkta?"

"Vill du att jag eskorterar Alfasonen ut?"

Tristan himlade med ögonen och suckade. Jag tittade på honom, men han tittade på Milla.

"Kom igen, Milla", sa han. "Mamma bad mig att be om ursäkt."

Milla tittade på honom utan att säga ett ord. De vände sig till mig. Jag mötte Tristans blick.

"Det är lugnt, Milla", sa jag.

Milla fnös och började knuffa vagnen mot dörren igen. Tristan gled smidigt åt sidan utan att bryta vår ögonkontakt. Milla stängde dörren efter sig och Tristan kom emot mig och satte sig på sängen.

"Hur mår du?"

Jag himlade med ögonen. "Aldrig mått bättre."

Tristan såg på mig med allvarlig blick. "Seriöst."

Jag lyfte ögonbrynen. "Ja, du borde ju veta. Det var ju du som gjorde det här mot mig."

Tristan suckade och tog sig för pannan. Han slöt ögonen och satt tyst en stund. Tillslut lyfte han huvudet och såg på mig igen.

"Jag vet. Du har rätt. Förlåt."

Vi satt tysta en stund och jag tittade in i hans ögon. Jag blev lika fascinerad varje gång. Hans ögon var hypnotiserande. Frågan slapp ur mig innan jag hann tänka mig för.

"Varför är dina ögon gyllene?"

Tristan hajade till, uppenbart förvånad över frågan. "Va?"

"Varför har dina regnbågshinnor samma färg som guld?"

"Varför undrar du det?"

Jag himlade med ögonen. "Åh, kom igen! Du kan ju inte gå runt med guldfärgade ögon och inte vara beredd på att folk undrar!"

Jag kunde inte riktigt läsa av hans ansiktsuttryck.

Plötsligt blev jag osäker. "Brukar inte folk undra...?"

Tristan mötte min blick - hans ögon hade hårdnat.

"Nej", sa han och vände bort blicken.

"Åh."

Det kanske var normalt för varulvar att ha gula ögon?

"Ingen brukar fråga, eftersom alla redan vet."

Jag försökte luta mig åt sidan för att se hans ansikte. Han vände huvudet åt mitt håll och såg undrande på mig. Jag rätade genast på mig.

Fan.

Han log lite grann, men leendet nådde inte hans ögon. De var fortfarande hårda.

"Den historien får du höra någon annan gång", sa han.

Jag suckade besviket, men sa inget.

Plötsligt kände jag ett konstigt darrande i bröstet - en sorts vibration. Hjärtat började pumpa snabbare och hårdare utan någon som helst anledning och jag greps av panik.

"Tristan!"

Han vände sig mot mig, smått irriterad eftersom jag skrek åt honom när jag satt precis bredvid honom. När han såg paniken i mina ögon förstod han genast.