GULD

TIO

Efter ett par minuter kunde jag skymta det välbekanta gula trähuset genom träden. Jag saktade ner till trav, innan jag slutligen stannade i skydd bakom ett par buskar. Jag kikade försiktigt fram och kunde inte hjälpa att undra om Marcus saknade mig. Om han tänkte på mig. Jag ruskade tankarna av mig och riktade istället min uppmärksamhet till gatan utanför. Mio borde vara framme närsomhelst.

Mycket riktigt, efter bara någon minut såg jag en bekant siluett av en liten blond pojke på gatan. Han såg sig omkring hela tiden, som om han letade efter något. Eller någon. Jag svalde.

Mio stannade ett par meter från Marcus hus och slog armarna om sig själv. Stackars liten hade glömt jackan i sin hast att komma hit för att träffa mig. Han huttrade i mörkret. "Polly?" viskade han.

Jag slöt ögonen och framkallade mitt mänskliga jag. Vibrationerna försvann fortare än jag trodde var möjligt, och jag öppnade ögonen som människa. Jag skyndade mig att ta på mig mina leggings och min tröja som jag tagit med mig, och sedan smög jag fram från mitt gömställe.

"Mio?" viskade jag.

Pojken ryckte till, och vände sig förvirrat om. Han stirrade på mig i ett par sekunder, innan han började springa mot mig i mörkret.

"Polly!" tjöt han och slog armarna om mig. Jag lyfte upp honom i luften och svingade runt honom i rena glädjeyran. Han var lättare än jag mindes honom - eller så var det kanske jag som var starkare än förut.

Jag satte försiktigt ner honom på marken, men han vägrade att släppa mig. "Jag var så orolig", snyftade han. "Jag trodde att du var borta för alltid!"

En klump bildades i min mage vid hans ord. Jag hade orsakat honom mer smärta än jag först insett, och jag hatade mig själv för det. Jag smekte hans krulliga blonda hår försiktigt. "Jag har saknat dig", sa jag bara.

Mio släppte mig motvilligt för att läsa av mitt ansikte. Han var så lik mig när han gjorde det, sättet han skrynklade ihop pannan på...

"Ska du inte stanna?" frågade han med en anklagelse i rösten.

Mitt hjärta slog hårt mot revbenen. Bakom det anklagande tonfallet, dolde sig en stor sorg, en sorg alldeles för stor och djup för en så liten pojke att bära på.

Mina ord fastnade i halsen. "Jag... jag... Jag kan inte det, Mio. Det vet du."

Hans ögon fylldes av tårar, men han verkade inte förvånad. Utan ett ord slog han armarna om min midja i ett hårt grepp. Vi stod alldeles stilla och höll om varandra i flera minuter. Men tillslut började han hacka tänder, och jag tyckte det var dags att knacka på hos Marcus. Valet av mötesplats hade inte varit slumpmässigt, direkt.

Jag tog Mios hand och ledde honom ut på gatan och uppför trappan till Marcus hus. Jag tog ett djupt andetag och lyfte min högra hand för att knacka på dörren, och med min andra hand höll jag Mios hand i ett fast grepp. Samtidigt som jag knackade bad jag till Gud - eller vem som än lyssnade - att det skulle vara Marcus som öppnade och inte hans mamma.

Efter några sekunder hörde jag steg i trappan. Efter ytterligare några sekunder låstes dörren upp, och Marcus öppnade dörren.

"Polly?" viskade han.

Vi bara stirrade på varandra utan att säga något. Det kunde ha gått sekunder, minuter, eller timmar, men tillslut lyckades jag ta ett steg framåt och falla ihop mot hans bröst. Det tog en stund innan jag förstod att jag grät. Jag var i hans famn. Jag var i Marcus famn. Jag kände doften av hans bruna mjuka hår. Jag hade trott att jag aldrig mer skulle få se honom. Marcus smekte frånvarande mitt hår och mumlade mitt namn nästan förundrat för sig själv.