GULD

ÅTTA

"Em? Vad är det?" Cleo stirrade förskräckt på Emilia.

"Han gjorde det, Cleo! Vi gjorde det!" Emilias bruna ögon glittrade.

"Va?" Cleo såg förvirrad ut. Men efter några sekunder sprack hennes ansikte upp i ett stort flin. "Seriöst?" väste hon.

"Ja!" Emilia skrattade och började dansa och skutta på stället.

Cleo skakade på huvudet. "Du är ju galen."

Emilia stannade och tittade på Hannah. "Han gjorde det igår kväll, Hannah. Hannes! Han märkte mig! Och jag märkte honom! Vi är officiellt Själsfränder!"

Hannah skrattade nu hon också. "Underbart, Emilia! Jag är så glad för er skull!"

Emilia satte händerna för munnen, som om hon just kommit på något. "Men! Jag är ju Utvald Luna nu!" väste hon.

Hannah och Cleo tittade på varandra.

"Så går det när man låter sig märkas av den Utvalda Alfan..." Cleo himlade med ögonen - hon var så lik Tristan när hon gjorde så. "Han är Utvald Alfa, Em! Eftersom att du är hans Själsfrände så är det väl självklart att du kommer att bli hans Luna? Eller hade du tänkt lämna honom innan han blivit Alfa?" Cleo spände ögonen i Emilia.

Emilia ryckte till. "Nej, absolut inte! Vad tror du om mig, Cleome?"

"Bra!" sa Cleo. "Såra inte min brorsa, är du snäll."

"Det ska jag inte", sa Emilia och himlade med ögonen.

Deras diskussion blev plötsligt avbruten av att en mörkhyad medelålders man kom fram till oss. Han stannade någon meter bort och harklade sig för att få Cleos uppmärksamhet.

"Alfadotter. Du råkar inte ha Nykomling Polly med dig?" frågade mannen och tittade på Cleo.

Cleo nickade åt mitt håll. "Hon står precis där."

Mannen vände sig om och hans svarta ögon mötte min blick bakom ett par glasögon. Han såg en aning generad ut.

"Åh. Hej", sa han. "Har du tid en stund?"

Jag mötte Cleos blick. Hon såg inte särskilt nöjd ut, men hon viftade avfärdande med handen och sa att jag kunde gå.

"Det får gå snabbt, Adam!" skrek hon efter oss när vi gick.

Mannen - som tydligen hette Adam - ledde mig till ett av byns många hus. När vi kom in kunde jag inte direkt avgöra om det var ett boendehus eller inte. Men rummen verkade vara kontor istället för sovrum. Adam öppnade en av de många dörrarna och vi klev in i ett kontor som inte utmärkte sig särskilt mycket. Möblerna var bara bas-grejer, och det fanns knappt några personliga dekorationer alls. Adam slog sig ner vid skrivbordet.

"Så, Nykomling. Det var ganska... dramatiskt... Hur du kom hit, alltså."

Jag skruvade besvärat på mig. Jag ville helst inte tänkta tillbaka på den kvällen. För många smärtsamma minnen. Jag ville inte tänka på min familj. På Marcus...

"Ja..."

"Förlåt för påminnelsen - och mina jobbiga frågor - men jag är tvungen, är jag rädd. Det är mitt jobb", förklarade Adam.

Jag nickade och svalde hårt. "Okej."

"Så. Kommer du ihåg vad du hade med dig den kvällen? Vad du hade på dig?"

"Jag hade mina nycklar..."

Jag höll min nyckelknippa hårt i handen... Om det var någon som ville mig illa så var jag redo...

"Jag hade min regnjacka på mig..."

Vinden var iskall och trängde sig igenom min tunna regnjacka...

"Och... Och... Jag hade min mobiltelefon..."

Skärmen blev svart... Batteriet var urladdat...

Adam räckte fram någonting.

"Typ den här?"

Jag stirrade på telefonen i hans hand. Jag stirrade på skalet. Det var ananaser på det. Det var skalet jag fått av Marcus.

"Hur...?" Adam lade mobilen i min utsträckta hand.

"Bry dig inte om det. Huvudsaken är att vi hittade den innan någon människa gjorde det."

Jag nickade och stoppade mobilen i fickan. Adam eskorterade mig ut ur byggnaden och tillbaka till Cleo, Hannah och Emilia som stod i en ring och pratade.

"Vi ses", sa Adam och nickade mot mig innan han vände sig om och gick.

Cleo tittade nyfiket på mig. "Vad var det där om?"

Cleos blick brände in i min, och mobilen brände mot mitt lår. Om flocken visste att jag nu hade ett sätt att kontakta min familj på, skulle de ta ifrån mig mobilen direkt. Så dum var jag inte.

"Ingen aning", sa jag och ryckte på axlarna.

***

Några timmar senare var jag tillbaka på mitt rum. Cleo och Hannah dröjde sig kvar vid dörren. Jag satt på sängen och försökte se avslappnad ut, när jag i själva verket bara ville bli lämnad ifred så att jag kunde försöka få liv i min mobil.

"Det var kul idag", sa Hannah och log. Jag uppfattade henne som blyg i början, men när man väl lärt känna henne var hon hur trevlig som helst.

"Du måste bestämma dig snart, P", sa Cleo och flinade åt sitt nya smeknamn hon gett mig. Hon ville att jag skulle välja samma yrke som hon - "Valpskötare". Men jag var fortfarande osäker på vad jag ville göra. Jag gick fortfarande i gymnasiet för bara några dagar sedan, utan minsta tanke på vilket yrke jag skulle välja. Jag var helt inställd på att ta studenten, och därefter läsa vidare på högskola någonstans långt ifrån den här hålan. Istället hade jag nu blivit tvungen att stanna här för alltid.

Jag ryckte på axlarna och försökte le. "Jag vet inte, Cleo. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Det finns så mycket att välja på!"

Cleo skrattade till. "Ingen brådska. Far vill att du ska ha bestämt dig vid slutet av veckan, i alla fall."

Jag nickade fundersamt. Jag hade ingen aning om vilken dag det var nu. För några dagar sedan gick jag vilse i skogen och blev attackerad av en varg. Denna varg kidnappade mig, och sedan dess hade jag förlorat min tidsuppfattning. Jag koncentrerade mig och gick tillbaka i minnet - försökte räkna ut hur många dagar det gått sedan jag gick i skogen med Marcus i söndags.

"Är det onsdag idag?" frågade jag.

Hannah nickade. "Du har till söndag på dig."

"Vi ses vid middagen", sa Cleo och vinkade. Hon tog Hannahs hand i sin och drog henne med sig ut i korridoren.

"Vi ses, Polly!" ropade Hannah och slog igen dörren.

Jag väntade någon minut, för att vara säker på att de inte var kvar i korridoren. Sedan fiskade jag upp mobilen ur byxfickan. Den var lite smutsig, men såg i övrigt oskadd ut. Jag torkade av skärmen med tröjärmen, och tryckte på knappen på mobilens sida. Ingenting hände. Jag svor för mig själv. Hur skulle jag få tag på en laddare här?

~

Kommentera, rösta och följ för mer!

♥