Jag litade på dig...

1

Jag sitter i min säng redo för att gå mot bussen som ska ta mig till skolan för sista gången i den här staden. Jag tar ett djupt andetag och reser mig upp. Jag skådar mig själv i spegeln som ännu inte ligger ner packad i en flyttlåda.

- Simpelt men fint! Mumlar jag för mig själv och tar sedan upp min väska som ligger slängd på golvet sedan gårdagen. Jag känner efter så att telefonen ligger i bakfickan och går ner mot hallen. Mamma springer fram och tillbaks i huset och är stressad inför flytten så jag tar min jacka, knyter på mig mina skor och öppnar dörren.

- HEJ DÅ! Ropar jag och ser mamma kom rusande mot dörren. Hon ler och drar in mig i en kram.

- Hej då min fina tjej! Jag ler mot henne och drar ifrån kramen.

- Stressa inte för mycket nu okej? Säger jag och skrattar lätt. Jag kollar upp på henne och ser att hon skakar på huvet och skrattar. Jag vinkar när jag går ut på gatan och går med rask takt mot bussen. Efter 5 minuter är jag framme och som vanligt är jag tidig men det gör inget. Jag sätter mig på den lilla bänken och lutar mig tillbaks. Längre bort ser jag hur bussen kommer och hur Jonas springer mot bänken där jag sitter, jag skrattar. Typiskt Jonas som alltid är sen.

Jag vinkar glatt och skrattar fortfarande. Bussen saktar in och jag ställer mig upp med busskortet i handen och ler mot busschaufför. Jag blippar mitt kort och sätter mig, jag ser hur Jonas kliver på och ler ännu mer. Han sätter sig bredvid mig som han alltid gör och jag kollar på honom. Skakar mitt huvud och han bara kollar på mig, tillslut börjar han också skratta.

- HUR kan du alltid vara sen? Säger jag samtidigt som jag skrattar. Jag vet inte varför men jag har alltid tyckt det varit roligt jag menar nu har vi åkt samma buss i snart 5 år och han har varit sen varje gång.

- Men jag har faktiskt bättre saker för mig! Säger han och ett flin sprider sig på mina läppar.

- Som vadå? Skrattar jag fram och han suckar men ler.

- Lilla lilla Joy, alla kan inte vara så perfekta som du. Jag skakar på huvet i protest och kollar allvarligt på honom inan jag brister ut i skratt igen.

- Men jag är inte perfekt... Jag suckar och ler mot honom. Han skrattar och rufsar till mitt hår och jag slår lätt undan hans hand och fixar det samtidigt som jag kan skymta skolan och busshållplatsen. Jag trycker på stopp och ställer mig upp. Dörrarna öppnas och jag hoppar av och kollar på Jonas som kommer strax efter mig. Jag börjar gå då jag visste att Jonas ändå skulle stanna minst hundra gånger innan vi var framme.

Jag känner honom, han är en av mina bästa vänner och vi har känt varan sedan ja för alltid mer eller mindre!
Jag går några steg och kollar bak då jag vet att Jonas redan stannat. Och mycket väll har jag rätt, han hade stannat. Jag suckar men var ändå glad, bussen brukar alltid vara tidig så vi har tid och det är nog tur det annars hade Jonas haft frånvaro varje morgon.

- Vad har hänt nu då? Säger jag och kollar på honom. Skakar på mitt huvud och kollar sedan ner på mina skor.

- Jag hittar inte min telefon... Säger han då han nästan tömt sin väska mitt på gatan.

- Har du kollat bakfickan? Säger jag som om jag vore hans mamma och ibland känns det faktiskt som om jag är det. Han må vara snäll men han är nog den slarvigaste människan jag känner. Han känner efter i fickan och jag hade rätt igen... Han kollar på mig och jag skrattar.

- Du är hopplös vet du det? Säger jag och går mot honom. Jag slänger ner alla hans saker i väska och ställer mig upp. Hänger den över axeln och tar tag i Jonas hand och drar med honom mot skolan.

------------------------------------
Första kapitlet är klart!
Vad tycker ni?💕