4

203 4 0
                                    

Jag öppnar dörren och ställer mig åt sidan så Alva kan komma förbi och in i huset. Hon skrattar och jag stänger dörren efter oss. Vi båda slänger av oss skorna och springer mot mitt rum på övervåningen. Ända sedan vi var små har vi alltid tävlat om att komma först, det spelar ingen roll vad det är utan MAN SKA VINNA. Så när Alva är med är en av dom viktigaste sakerna att komma först till mitt rum!

Jag hinner förbi henne i trappan och springer in på mitt rum. Jag hör hur hon kommer strax efter mig och jag skrattar.

- Men lilla lilla Alva du borde fatta att jag är snabbare än dig vid det här laget! Säger jag och skrattar ännu mer och slänger mig på sängen. Hon flinar och jag skrattar ännu mer.

- Du är jobbig bara så du vet... Jag skrattar åt hennes kommentar och känner hur hon slänger sig bredvid mig. Jag ler och lägger mig på rygg. Kollar runt i det tomma rummet och suckar.

- Vad tänker du på? Säger hon lugnt. Jag blundar hårt och öppnar sedan ögonen.

- Pappa... Det känns som att vi sviker honom när vi flyttar... Jag känner hur hon lägger sig på rygg och kollar upp i taket.

- Joy... Hon ta min hand och jag ler smått.

- Jag vet... Ja jag vet att det är svårt, din pappa dog... Fortsätter hon och jag känner hur det bildas en klump i min mage och hur det svider under ögonlocken.

- Och jag förstår att alla minnen du har finns i detta husen. Men din pappa skulle inte gillat att du var ledsen över honom. Han älskade dig och ville att du skulle ha det bra, och han följer med dig vart du en är det vet du va... Säger hon sedan och jag nickar långsamt. Jag sätter mig upp och kollar på henne och har inte ens lagt märke till att det rinner tårar längs med mina kinder.

- Om en vecka är det 12 år sedan... År sedan han dog...Jag var 5 och min pappa försvann ur mitt liv utan förvarning... Och vet du vad det hemskaste är... Jag kommer snart inte ihåg hur han såg ut...
Det är först nu jag lägger märke till att jag gråter och lägger huvudet i mina kupade händer. Jag känner hur en arm läggs på min rygg och jag lutar mig mot henne. Hon stryker handen över min rygg och kramar om mig.

- Joy, jag finns här okej?... Säger hon med en sorgsen röst och håller fortfarande om mig. Och det är allt hon behöver säga för att höra att hon skyddar mig betyder mer än något annat. Jag ler och kramar henne ordentligt.

Jag har alltid sätt Alva som systern jag aldrig fick. Hon har liksom stöttat mig genom allt sedan vi var 6 år, jag tror på riktigt att Alva känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Hon vet alltid vad jag tänker och kan se om något har hänt, hon mår dåligt om jag mår dåligt och blir lycklig när jag är lycklig. Alla behöver en vän som henne. Efter ett tag släpper jag kramen och ler mot henne.

- Jag ska byta om... Gå du ner och beställ mat! Säger jag och skrattar. Alva ska sova över och vi har planerat hela kvällen. Först ska vi äta, sedan ska vi ut och handla snacks, kolla på film och sedan sitta uppe hela natten och prata.

Jag går mot min garderob och hör sedan hur Alva springer ner. Jag drar av mig mina jeans och drar på mig ett par mjukis short som slutar mitt på låret och en grå hoodie. Jag sätter upp håret i en slarvig knut och springer ner till Alva. Jag ler och ställer mig nära henne så jag kan höra personen på andra sidan luren.

-------------------------
Kapitel 4 mina damer och herrar!
Vad tycker ni?
Nästa kapitel börjar flytten och den riktiga storyn så HÅLL UT!
Trevlig helg/kväll allihopa! Haha💕
(Bilden ska representera Alva och Joy)

Jag litade på dig...Where stories live. Discover now