Jag litade på dig...

18

Jag sträcker mig efter väckarklockan på nattduksbordet. Klockan är 06:00 och det är dags att gå upp, efter mycket övertalning från Alva har hon fått mig att gå till skolan. Eller ja, jag är ju inte där än men det är iallafall tanken för dagen. Alva ska bara vara hemma på förmiddagen och sedan ska vi ut på stan vilket jag är sjukt taggad på. Men nu har jag inte tid att ligga i min säng och tänka för jag måste bli klar och inte se helt förstörd ut.

Jag sträcker på mig och tassar försiktigt ut ur rummet för att inte vecka Alva. Jag går ner till köket och ser mamma färdig och klar. Jag ler och sätter mig på en av barstolarna och kollar på mamma.

- Godmorgon! Säger hon glatt och tar fram filen och flingorna. Jag gäspar och börjar hälla upp filen i skålen framför mig.

- Godmorgon... Suckar jag och häller på flingorna.

- Vad får dig att vara vaken nu? Frågar hon och kollar på klockan.

- Skola... Säger jag och gäspar. Mamma kollar förvånat på mig men ler glatt.

- Vad bra.. Säger hon och stryker handen över min panna och sätter sig bredvid mig. Jag tar skeden och doppar den i filen.

- Hur dags gick du upp då? Frågar jag och tuggar på flingorna. Jag har aldrig varit en riktig frukostälskare men försöker alltid äta något annars skulle jag nog aldrig komma igång!

- Halv 6.. Säger hon och antecknar något i sin almanacka.

- Du föresten Joy, jag ska jobba sent så kommer nog inte hem innan 11... Jag har möte med chefen och lite så bara så du vet! Säger hon och jag nickar och äter klart.

- Okej... Jag och Alva sticker ut på stan och äter nog ute så vi löser det! Säger jag och går mot trappan.

- Älskar dig! Säger jag och kollar på mamma som ler.

- Älskar dig med... Säger hon och ler större än förut. Jag springer upp för trapporna och in i badrummet och börjar göra mig i ordning.

***

Jag puttar upp den stora dörren och går mot skåpen. Alla blickar vänds mot men precis som första dagen försvinner dom snabbt igen och jag öppnar skåpet. Jag lägger in några böcker och smäller igen skåpet, jag var mycket mer taggad innan... nu känns det bara meningslöst och tråkig...

Jag går upp för trapporna som leder till tredje våning när jag hör mitt namn. Jag kollar ner i trappan och ser Adam, killen från affären! Honom hade jag nästan glömt bort... NÄSTAN, jag kommer fortfarande ihåg hur stilig han var... SKÄRP DIG JOY!

- Hej! Säger jag och väntar på att han ska komma upp för trapporna.

- Hej! Säger han och ler.

- Hur mår du? Frågar han sedan... FAN... Hela klassen vet säkert om Jonas nu... Jag suckar och rycker på axlarna.

- Sådär... Svarar jag och suckar ännu en gång. Hans leende sjunker vilket på något sätt få mig att må ännu sämre.

- Men jag kan inte göra något... Det kan ingen... Säger jag sedan och känner hur klumpen i magen kommer tillbaks och hur tårarna bränner i ögonen. Jag tränger mig förbi honom och nästan springer in på tjejernas toalett.

- Nej... Joy det var in... Hör jag bakom mig men struntar i det. Det var ju faktiskt inte hans fel egentligen men jag kunde inte hålla det inom mig. Jag kan inte hjälpa det men varje gång någon nämner Jonas blir jag arg, ledsen och glad på samma gång.

- Joy? Jag kollar bak och ser Mia. Jag ler smått och sätter händerna på varsin sida av handfatet och kollar ner. Jag känner hur hon kramar om mig och en tår tränger sig ner på min kind.

- Jag har varit så orolig... Hur mår du? Säger hon och jag tror nästan att jag kommer explodera. Kan alla sluta fråga hur jag mår? Hur fan tror dom att jag mår? Vad skulle du känna om din bästa vän dog?...

Jag hör klockan och knuffar mig ur hennes grepp. Jag vill inte prata med någon...

Tårarna väller ner för mina kinder och jag fiskar upp telefonen ur väskan. Korridoren är redan tom men jag springer ändå ut i trapphuset och glider långsamt ner mot en vägg. Jag knappar in Alvas nummer och känner hur mitt hjärta bankar.

- Joy? Jag hör Alvas nyvakna röst.

- Jag klarar det inte... Säger jag snyftande.

- Joy... Sn.. Säger hon innan jag avbryter henne.

- Nej... Jag pallar inte mer, alla frågar hur jag mår hela tiden... Hur fan tror dom att jag mår? Utbrister jag och låter tårarna rinna.

- Andas.. Du ska klara det här! Skärp dig nu! Säger hon och mina syftningar avtar.

- Det är svårt för oss alla just nu... Men du ska fan klara av denna dagen okej? För den Joy jag känner ger inte upp...

Jag andas ut och tårkar mina tårar... hennes pepptalk hjälpte verkligen. Jag reser mig upp och borstar av mig med den lediga handen. Jag hänger väskan över axeln och går till närmaste spegel. Jag ser inte helt jävla förstörd ut så det är väll bra...

- Tack... Säger jag och jag ser framför mig hur Alva ler.

- Det är därför jag är här! Säger hon och jag ler.

- Puss... Säger jag.

- Puss! Du klara det! Säger hon och jag lägger på. Jag går mot klassrummet och öppnar försiktigt dörren. Allas blickar vänds mot mig IGEN och jag ler smått. Jag ber om ursäkt och sätter mig bredvid Mia som verkar förstå mig.

- Förlåt... Säger jag tyst och drar upp min penna.

- Förlåt mig... Säger hon och jag ler smått.

- Älskar dig.. Säger jag och kollar på henne. Hon ler och nickar svagt.

- Jag finns här för dig okej? Säger hon och jag nickar.

--------------------
Kapitel 18!
Förlåt för att det inte händer något men ska försöka göra det mer händelserikt!

Tack Föresten för 100 läsare det är helt sjukt! Ni är fucking bäst💕