Vett och Etikett » foscar

Tjugoett

O S C A R

Felix föräldrar hade åkt till jobbet tidigt på morgonen. Jag hade behövt väcka Felix själv - vilket inte gjorde mig något egentligen. Han hade varit överdrivet trött och vägrat att gå upp. Allt hade slutat med att vi hade sjukanmält honom så att vi kunde få tillbringa hela dagen tillsammans - ensamma - istället. Det hade varit en bra dag, det hade varit fantastiskt. Från början hade jag - på skämt - sagt att jag ville att han skulle hjälpa mig med alla mina sysslor för dagen. Det slutade med att han gjorde det ändå. Vi hade städat hela huset, tvättat kläder och åkt för att storhandla.

Nu - när vi båda var - utmattade så satt vi i den stora U-formade soffan i vardagsrummet och såg på film. Felix låg lutad mot mig. Min ena arm låg om hans axlar, mitt huvud mot hans, mina ben låg korsade över soffbordet. Vi sa inte mycket, men det gjorde inte mycket. Vi var båda djupt insjunkna in i filmen. Förutom ljudet från filmen hördes bara våra jämna andetag. Det var väldigt lugnande, jag tyckte om det.

Plötsligt hörde både Felix och jag hur ytterdörren låstes upp och öppnades. Vi vände blickarna mot varandra och stirrade på varandra i flera sekunder innan vi båda reste sig upp från soffan. Medan jag plockade ihop disken pausade han filmen. Med snabba steg gick jag igenom vardagsrummet och allrummet. Från allrummet kunde man se in till hallen. I det utrymmet såg jag hur herr och fru Sandman klädde av sig sina ytterkläder för att senare kunna gå in till det stora huset. Snabbt vände jag bort blicken från dem och fortsatte med hastiga steg mot köket. På köksbänken fanns det massor med disk. En suck lämnade mig. Så, det var det här jag hade glömt bort att göra. Jag visste att det var någonting! Irriterat skakade jag bara på huvudet innan jag började plocka ur den rena disken ur diskmaskinen. Röster hördes bakom mig, de kom närmare och närmare.

"Oscar", mitt namn sades med en brysk röst - herr Sandmans. "Är allt som det ska?"

Med minst fyra assietter i händerna vände jag mig kvickt om med håret över ögonen. Ändå kunde jag se de tre människorna framför mig.

"Ja, visst, verkligen", hasplade jag ur mig. "J-jag har haft mycket skolarbete att göra idag så jag glömde helt bort att göra det här. Jag ber om ursäkt."

"Bättre sent än aldrig", yttrade fru Sandman med ett snett leende.

De försvann - och med de menade jag både Felix och hans föräldrar. Jag fick fortsätta ensam med disken - precis som vanligt. Det störde mig inte, inte alls, det var ju ändå en del av mitt jobb. När diskmaskinen tillslut var fylld med all smutsig disk satte jag igång den, log lätt för mig själv. Med försiktiga steg tassade jag ut ur köket. Jag fortsatte till andra sidan av huset och då också vardagsrummet. Felix satt i soffan med ryggen mot mig. Han hade satt igång filmen igen - utan mig. När jag stod nära nog så lade jag armarna om hans kropp och viskade lätt i hans öra.

"Hur vågar du fortsätta se på film utan mig?" viskade jag lågt och kände hur ett fniss letade sig upp min strupe.

Direkt vände han sig om och såg förvånat på mig. Jag flinade bara mot honom. Han himlade lätt med ögonen och slog till mig på armen medan han suckade. Han fick mig att släppa armarna kring hans hals, flätade istället sin egen hand med min.

"Vi går ut. Till dig", sa han bara - ignorerade min fråga helt. "Jag vill inte riskera att mina föräldrar kommer på oss."

-

Jag är trött, hungrig, ledsen, arg och stressad. Bra kombination, va?

Jag tror nog inte att jag har så mycket att skriva i det här meddelandet idag, tyvärr. Det känns som att jag kommer att skapa en dålig aura, vilket jag inte har lust med.

Så, jag överlåter allt till er. Skriv en kommentar och berätta något skojigt.

Jag hoppas att ni har haft en bättre dag än vad jag hade. Ta hand om er!
Kramar till er alla! ❤️