Vett och Etikett » foscar

Sex

F E L I X

Någonting som jag alltid hade hatat var alla gånger då mina föräldrar bestämde sig för att ha middagsbjudningar. Det var alltid så mycket människor som jag aldrig någonsin lärde mig vilka de var. Om de var släkt med oss eller bara någon från mina föräldrars dumma jobb visste jag aldrig. Jag fick alltid sitta bredvid två människor som tydligen visste allting om mig, det var alltid samma visa. De skulle försöka komma på minnen de hade av mig, försöka få mig att minnas dem, men det hände aldrig. På varje middag som mina föräldrar anordnade så sa jag till mig själv att jag skulle försöka se till att "missa" det, se till att jag hade någonting annat för mig, men såklart så glömde jag alltid bort det. Denna gång så kunde jag inte ens ha sett till att ha annat för mig, jag hade bara legat i sängen och surat - som mamma hade uttryckt sig - hela veckan.

Jag drog efter en djup suck, tittade mig omkring där jag satt vid det stora långbordet i vår villas matsal. Bredvid mig till höger satt någon tant som jag inte hade någon aning alls om vem hon var. Till vänster hade jag ingen, då jag satt längst bort idag. Jag behövde kunna få sträcka ut mitt gipsade ben, vilket jag säkerligen inte hade kunnat om jag satt någon annanstans.

Oscar sprang runt, fram och tillbaka, i huset som en vild höna. Han var uppklädd, såg ut som en sådan där butler man alltid såg på film. Ett litet flin lekte på mina läppar när jag såg hur stressad han såg ut. Det kanske var sadistiskt av mig, men det var han själv som hade satt sig i den här sitsen. Lite stress kunde han väl klara av? Plötsligt stod han framför mig med ett alltid så irriterande leende, som nästan höll på att ändras till en ful grimas.

"Vill du att jag gör någonting för dig?" frågade han artigt.

"Nej", muttrade jag och korsade mina armar där jag satt. "Jag har redan en dålig dag, så du kan gå."

Han såg pafft på mig innan han nickade förvånat. Försiktigt tog han de två tomma glaskannorna som fanns i slutet av bordet innan han försvann igen. Lätt himlade jag med ögonen.

Egentligen förstod jag inte riktigt vad det var som jag störde mig på angående honom, men jag gjorde störde mig på honom i vilket fall. En av anledningarna var väl säkerligen att han alltid skulle försöka så mycket. Han försökte verkligen vara så noggrann som han bara kunde, såg alltid till att han inte missade någonting - men samtidigt verkade han så rädd för att göra någonting fel. Visst, han kanske var rädd för att förlora jobbet om han gjorde någonting fel, men han skulle mer troligt kunna bli av med jobbet för att han betedde sig så underligt som han gjorde än om han skulle göra något ynka fel.

Jag vände mig mot kvinnan som satt bredvid mig och låtsades att jag visst hade hört på hennes senaste kvart av babblande. Hon fick plötsligt ur sig ett skratt, vilket jag hängde med på, försökte se till så att det i alla fall såg ut som att jag inte hade ignorerat henne helt. Det var inte för att jag egentligen brydde mig, utan för att jag var tvungen att vara artig på en stor tillställning som denna. Jag var bra uppfostrad, jag var tvungen att sköta mig - vare sig jag ville eller inte. Kvällen skulle bara få fortsätta så som den gjorde nu, och det fanns egentligen ingenting jag kunde göra åt det.

-

Jag har klarat mig igenom första skoldagen efter lovet!! Heja mig!!
Åtta timmars skola, från 08:30 till 16:30 som första dag är inte ok för fem öre.

Nu tänker jag spendera resten av kvällen med att titta serier. Gör jag ens någonting annat haha? Rätt svar till den frågan är nej.

Hur mår ni, kompisar? Hur var skolan?
Skriv och berätta!

Ta hand om er, ta hand om era nära och kära.
Kramar till er alla!! ❤️❤️