Vett och Etikett » foscar

Epilog

HEJ! LÄS MEDDELANDET I SLUTET, DET ÄR VÄLDIGT VÄLDIGT VIKTIGT!!
-

O S C A R

Månader hade gått sedan jag satte mig på tåget från Stockholm tillbaka hem till Karlstad med tårar som strömmade ner för kinderna. Jag hade inte trott att jag skulle reagera så kraftigt åt hela händelsen, men det gjorde jag visst. Hela familjen hade bytt telefonnummer, jag hade inte kunnat kontakta Felix. Hur mådde han? Vad gjorde han på dagarna? Hade de anlitat en ny betjänt, en som var bättre än vad jag var? Mina studier fick jag läsa på distans, jag skulle aldrig kunna hitta ett eget ställe i Stockholm. Visst var mina föräldrar glada över att jag var hemma, men ack så förvånade. Jag hade inte vågat berätta anledningen till varför jag fått sparken från det enda jobb jag någonsin hade haft. Jag hade ljugit, sagt att jag sa upp mig för att mina studier var viktigare än ett jobb.

Att dag in och dag ut ligga i en säng som egentligen var gjord för barn i mitt gamla rum hemma i vår tvåa i Karlstad var inte det bästa tänkbara scenariot. Min familj hade det inte alldeles för gott ställt, vi hade inte alltid råd att köpa nya möbler när allt inte fungerade lika bra som förut - exempelvis min säng. Men, jag hade tak för huvudet och jag fick äta mig någorlunda mätt - jag fick vara nöjd.

Dagen till ära var jag ensam hemma. Pappa var och jobbade - då han var den enda i familjen med ett fast jobb. Mamma hade massor med ärenden för hela dagen. Nu när de vips hade en tredje person att försörja igen så hade mamma varit galen som en yr höna dagarna i enda för att även hon hitta ett jobb. Hon befann sig på jobbintervjuer var och varannan dag. Så, idag var det bara jag - och dammråttorna. Men det var okej, jag ville få tänka lite för mig själv.

Precis när jag hade slutit ögonen i sängen jag låg i så ringde det på ytterdörren till lägenheten. Jag hade hatat det ilande ljudet när jag var barn, och jag hatade det lika mycket - om inte mer - än idag. Med en suck reste jag mig från den krympta sängen och gick med fötterna dragandes bakom mig mot hallen. Utan orka titta i kikhålet öppnade jag dörren. När jag öppnade dörren fick jag syn på någon som stod klädd i en välstruken skjorta. Min första instinkt var att smälla igen dörren, då det här med stor chans var en försäljare av något slag, men sedan tittade jag igen. Jag granskade personen framför mig och kunde knappt tro mina ögon när jag kom upp till ansiktet. Det var Felix. Jag blev som paralyserad där jag stod, kunde inte göra någonting. Därför var jag tacksam när Felix slängde armarna om min kropp och kramade hårt om mig.

"Du förstår inte hur länge jag var tvungen att köra runt för att hitta din adress", mumlade han med ansiktet tryckt mot min axel.

Snabbt släppte jag kramen, men lät mina händer stanna kvar på hans axlar. Jag såg på honom med en förvirrad blick.

"Men vad gör du här? Dina föräldrar skulle döda mig om de visste vad du sysslade med just nu", yttrade jag.

Felix log. Han drog upp en nyckel ur sin byxficka och lade den i mina händer. Han kupade sina egna händer över mina och såg länge in i mina ögon med sina gröna.

"Det tog lite längre tid än jag hoppats på, men jag har flyttat till en lägenhet på Östermalm. Den där nyckeln är min extranyckel", upplös han mig med. "Och jag vill att du bor där med mig."

Jag stirrade på honom med stora ögon. Han kunde inte vara seriös, han kunde inte göra någonting sådant mot mig. Jag kunde inte bo i en lägenhet på Östermalm, jag var inte fin nog för någonting sådant. Han var - men inte jag.

"Jag godtar inte ett 'nej'", sa han sedan och lade huvudet på sned. "Snälla, Oscar, jag bryr mig inte om vad mina föräldrar tycker. Det är inte deras ensak, de har ingenting med mina förhållanden att göra."