Vett och Etikett » foscar

Tio

F E L I X

Jag haltade ut från skolan och suckade nästan för varje steg. Även fast jag hade gått runt med gips och kryckor ett tag så var jag galet dålig på att gå runt med det. Med trötta ögon såg jag mig omkring på parkeringen. Jag var på dåligt humör - vilket kanske inte var så konstigt för att vara mig. Mitt i min tankeprocess så hörde jag en hög biltuta, vilket fick mig att förskräckt hoppa till. När jag tittade rätt framför mig fick jag syn på det som jag hade letat efter - Oscar i en av mina föräldrars mörka bilar. Då han upptäckte att jag hade fått syn på honom så vinkade han glatt med ett leende på läpparna. Med ännu en suck haltade jag fram och satte mig tillslut i bilen i passagerarsätet.

"Hur var det i skolan?" frågade han medan han lätt och vant körde ut från skolans parkeringsplats.

"Du låter som att du tror att du är en omtänksam förälder", muttrade jag och korsade mina armar.

"Jag vill vara förvånad över att du är sur, men egentligen så kan jag inte vara det", skrattade Oscar och gav mig en ostyrig blick, vilket fick mig att himla med ögonen.

Istället för att ens tänka på att orka svara på hans påstående så höjde jag volymen på radion. Oscars alltid lika bra humör gjorde mig bara mer irriterad. Vi var verkligen olika, typ som varandras motsatser. Jag kunde inte förstå att han trodde att vi på något sätt skulle kunna komma överens, det gick inte ihop.

"Jag får väl anta att du inte tänker prata med mig, precis som du väldigt många gånger har antytt", sa han sedan med samma glada röst. "Men det gör inte att jag inte kan prata med dig!"

Jag suckade högt och ljudligt. Fanns det ingen avstängningsknapp på människan?! Ibland - vilket var ofta i Oscars sällskap - så önskade jag att jag kunde ta av mig mina egna öron, bara för att slippa höra honom prata hela, hela tiden. Egentligen kanske jag var lite hård mot Oscar, men det var så mycket med honom som jag störde mig på.

"Jag har en ganska bra dag faktiskt, hade inte mycket som jag behövde göra - vilket kan vara väldigt skönt ibland", babblade han på. "Och juste det-"

"Kan du snälla sluta prata hela tiden", suckade jag. "Du ger mig huvudvärk."

"Vad är det ens som får dig att ogilla mig så pass mycket?" frågade han sedan med ett lättsinnat skratt.

Hans blick mötte min, han flinade. Jag himlade återigen med ögonen och började tänka efter. Gång på gång tänkte jag öppna munnen för att säga någonting, men ingenting kom ut. Det var som att jag hade blivit stum.

"Se! Du kan inte ens komma på någon anledning", fick han exalterat ur sig.

"Jag är för trött för att tänka", försvarade jag mig själv med. "När vi kommer hem ska jag skriva en lista, och den kommer bli milslång."

"Mm, jo tjena", sa Oscar med ett skratt innan han försökte koncentrera sig på körningen igen.

Varje gång under resten av bilresan som jag försökte att ens titta en millimeter åt vänster så såg jag bara hans irriterande och skadeglada flin framför mig. Det var som att en bild av honom hade satts framför ansikte på mig, en bild som var omöjlig att ta bort. Jag fick bara lust att skrika. Allt jag ville var bara att bli av med all den ilska som fanns inom mig angående honom, bara få tänka på någonting annat för en stund. Men nej, han stod ju där inne i mitt huvud och bankade med en hammare på insidan av mitt pannben. Varför kunde han inte bara försvinna?

-

Om jag har letat igenom typ hela Tumblr efter en ny lockscreen till min telefon? Javisst, har jag det. Det tog aldrig slut med bilder och jag kunde inte stoppa mig själv??