Vett och Etikett » foscar

Tjugofyra (del ett)

F E L I X

Jag hade råkat ut för en förkylning. Sommaren var nära - vem blir ens sjuk då? Jo, lilla jag, tydligen. Så, jag var sängliggande. Hur hög feber jag hade visste jag inte exakt på tiondelens grad, men någonstans över 39° var det helt klart. När jag vaknade på morgonen kändes det torrare än Saharaöknen i munnen på mig. Så fort jag försökte stänga munnen, eller dricka vatten kunde jag knappt andas. Jag var så täppt i näsan att jag inte ens kunde stänga munnen - det bevisade väl någonting? Försiktigt - inte för snabbt för då skulle jag bli yr - vände jag mig mot nattduksbordet och tog en klunk från det stora vattenglaset som stod där. När jag lät min blick röra sig runt i rummet såg jag min mamma stå alldeles påklädd i dörröppningen. Hon log lätt. Då hon såg att jag tittade på henne så tog hon några steg in till mitt sovrum. Mjukt satte hon sig på sängkanten och klämde lätt till på min hand som låg utanför täcket.

"Du får se till att krya på dig, Felix lilla", uppmuntrade hon mig med. "Vi ska ju ha en liten familjemiddag i helgen, då måste du vara frisk."

"Jag får försöka", mumlade jag med rosslig röst.

Jag kände knappt igen min egen röst när jag hörde den på det viset. Mamma log igen och kysste min kokheta panna. Efter hon stängde dörren igen så slöt jag ögonen. Hela jag var utmattad. Jag behövde verkligen få sova. Jag blev inte sjuk så ofta, men när jag väl blev det så var jag verkligen sjuk. Jag kunde bli sängliggandes hur länge som helst.

Hur länge jag sov visste jag inte, men denna gång vaknade jag av att någon knackade på dörren. Var det mamma igen? Var hon redan tillbaka hemma? Jag slog ett öga på väggklockan och såg att hon var halv sex. Var det på morgonen eller kvällen? Hur länge hade jag sovit? Mitt huvud blev allt tröttare av alla tankar som flög omkring. Det knackade igen, lite hårdare.

"Kom in", muttrade jag med ynklig röst och drog täcket högre upp över ansiktet.

Det enda som syntes av mig från personen som nu skulle komma in var mina ögon. Men jag kunde inte hjälpa det, jag höll på att frysa ihjäl - kändes det som. Fast, det kändes likaså som att jag höll på att svettas ihjäl med det tjocka duntäcket runt kroppen. Sovrumsdörren öppnades och in kom Oscar. Han log brett mot mig.

"Hallå där, lilla sjukling", sa han och tryckte igen dörren bakom sig. "Hur är läget?"

Han gick fram till mig, lade ifrån sig en karta Alvedon och ett uppfyllt glas med vatten på nattduksbordet. Varsamt - som att han var rädd för att jag skulle gå sönder bara av att han satt bredvid mig - satte han sig ner på sängkanten. I ren desperation av att få känna hans närhet slängde jag ut händerna från täcket och kramade om hans. Ett skratt lämnade hans läppar.

"Det känns som att jag är döende", muttrade jag och kände hur nästäppan förändrade min röst lite smått.

"Jag kan försäkra dig, Felix, du är inte döende", skrattade Oscar.

Jag slöt ögonen lätt och log tillbaka mot honom. Oscar skratt var allt för underbart. Jag hade kunnat lyssna till dess upprepning för alltid. Han fortsatte prata, berättade om sin dag. Tydligen hade han varit på någon intressant föreläsning idag - för en gångs skull. Mycket långsamt slog jag upp mina ögon igen och satte mig upp i sittande ställning i sängen istället. Oscars ena hand mötte min panna.

"Du har inte lika mycket feber som i morse, tror jag", sa han och nickade lätt. "Det går framåt i alla fall."

Han lade två fingrar under min haka och skulle precis pressa sina läppar mot mina när jag ryggade undan. Han såg förvirrat på mig.

"Du kommer bli sjuk, Oscar", förklarade jag.

"Äsch, jag blir aldrig sjuk", avfärdade han direkt.

"Som du vill", svarade jag och ryckte lätt på axlarna.

Om han blev sjuk så var det faktiskt inte mitt fel. Dock tänkte jag helt klart säga "vad var det jag sa?" om det skulle tänkas inträffa.

-

LET ME TELL YOU, JAG VAR ON FIRE NÄR JAG SKREV DET HÄR KAPITLET! Därav var jag tvungen att dela upp det i två, annars skulle det bli galet långt. Så, är ni taggade på fortsättningen till det här kapitlet, hehe?

Och så var det ju tydligen söndag igen. Imorgon är det måndag. Suck. Men! Det är sista skolveckan innan jullov! Vad har ni för uppgifter kvar i skolan? Jag har en reflektion på mitt tal i retorik att lämna in imorgon och en kort presentation om en juldikt att framföra på tyskan på onsdag. Sedan är jag klar, tjoho!

Åh, på tal om ingenting! Jag skrollade igenom Tumblr igår kväll och hittade ett faktum från någon sida som hette didyouknowfacts.com som var helt mindblowing. Såhär lydde det: "Fictional characters might not be real, but our relationships with them are. Studies show it's difficult for our brains to distinguish between our familiarity with characters on TV and our personal relationships with real people. The effect is so strong that just thinking about watching your favorite TV show can make you feel less lonely."
Är inte det helt otroligt? Våra hjärnor är bra häftiga egentligen.

Nog om min nördighet om hjärnor och tv-serier.

Idag ska jag nog inte göra något speciellt kul. Gå med Scilla, kanske städa rummet. Det låter väl lagom kul? Vad ska ni syssla med idag? Skriv och berätta!

Jag hoppas att ni alla mår bra och får en fin söndag, för nu ska jag nog ta och äta frukost eller något i den stilen (vilket betyder att jag egentligen kommer att ligga kvar i min säng i ungefär en timme). Ta hand om er, jag tycker om er allihop väldigt, väldigt mycket!
Kramar till er alla!! ❤️❤️