DEPRESSION

Kapitel 80 | we're just friends

Jag sprang in genom ytterdörren och in mot vardagsrummet
"Sofia!", skrek jag och kollade mot henne där hon satt i soffan med tårar som rann ner för kinderna
Jag sprang fram till henne och kramade om henne
"Jag finns här för dig", viskar jag och känner hur tårarna rinner ner för mina kinder också
Fan

Fan att sån här skit händer, att någon dör och man kan inte gör ett skit åt det
Man kan inte stoppa det och man kan inte veta att just den personen dör och vid vilket klockslag
Livet suger ibland
Livet är hemskt ibland och bara sjukt tragiskt...

------------------------------------------------

Klockan var snart fem, jag skulle dra till Noah för att få hjälp med de där uppgifterna...
Men just nu, nu känner jag bara för att vara själv och deppa
Något hemskt har precis hänt och jag behöver tid för att bearbeta det
Dessutom vill jag inte lämna Sofia ensam....
Tänk att hon förlorat sin kärlek, mannen som var hennes allt
Hon måste vara helt förkrossad...
Detta är ju ännu värre än när Kai åkte till Estland

Jag tittade ut genom fönstret, det snöade
Usch...
Jag gick till skrivbordet och tog fram min tändare och ett paket cigg
Sedan gick jag ut ur mitt rum och ner för trappan
"Jag går bara ut en kort sväng...", sa jag till Sofia som satt kvar i soffan med en filt
"Okej...", svarade hon och kollade ner i sin kopp med te

Jag drog på mig skorna och jackan
När jag kom ut var det rätt så vindstilla
Det var 3 minus grader
Snön föll lätt ner på den kalla marken och bildade ett vitt tunt lager
Jag tog lite snö och bildade en snöboll
Kramsnö

Jag gick till lekparken
Det var tomt, helt öde
Jag satte mig på en av gungorna och tände en cigg
"Jävla skit dag...", viskade jag för mig själv och sparkade i marken
"Jag kan relatera", säger en röst bakom mig
Jag vänder mig om hastigt

Jag möter en sorgsen blick
"Noah..."
Han sätter sig på gungan intill mig
"Hur visste du att jag var här?", frågar jag och kollar ner i marken
"Det visste jag inte, jag gick bara hit...", svarar han och försöker få ögonkontakt
"Okej men jag är inte på humör så kan du gå?", säger jag skarpt och kollar honom i ögonen
Hans oskyldiga snälla ögon säger så mycket
Han vet hur jag känner...

"Du blir inte av med mig så lätt", säger han och ler lite
"Then watch me!", säger jag och slänger ciggen i snön
Jag ställer mig upp hastigt och kutar iväg mot klätterställningen
"Din lilla ninja", skriker han till mig och börjar fnittra
Jag fnissar och pekar lång fingret åt honom

Han springer fram och klättrar upp på klätterställningen
"Jag är också en ninja vettu", säger han och flinar
"Men inte en snabb en", säger jag och skrattar
"Ammen fuck you", säger han och sätter sig bredvid mig
"Hur kan du få mig så glad jämt?", frågar jag och vänder blicken mot honom
"Jag vet inte men jag är jävligt glad över att jag kan få dig lite gladare", säger han

Våra huvuden är så nära varandras... hans läppar är inte långt ifrån mina
Är det något speciellt mellan oss... Är det ödet?
Jag vet, nu låter jag dum men tänk om det är menat att vi ska kyssas?
"Vad tänker du på?", undrar Noah
"Det här", säger jag och lutar mig fram till honom
Jag kysser honom

Jag kysser honom faktiskt
Hans läppar är mjuka, våra tungor möts, hur gick det här till?
"Luca...", säger han och smeker min kind
"Förlåt...", säger jag
"Förlåt? Om du bara visste hur länge jag väntat på den här stunden", säger han och ler
Jag ler tillbaks och han kysser mig