DEPRESSION

Kapitel 83 | allmänt korkad?

Jag kan inte hjälpa det
Jag kan inte sluta
Jag kan inte glömma

Jag orkar inte med livet längre...
Det gör bara så ont!
Allt... jag bara hatar det
Att känna precis allting
Jag önska att jag inte kunde känna någonting alls

Jag tittar på rakbladet i min hand
Jag tvekar nån sekund... men tar bladet i ett stadigt grepp
Jag sticker in den i skinnet på armen och drar en rak linje långsamt...
Lite blod kommer, det rinner ner för armen
Jag skär några till sträck... bara några, inte alls många!
Jag räknar dem, 9 stycken...

Det är bara en siffra
Jag tar rakbladet i andra handen och drar sakta några sträck
Det känns fruktansvärt och jag börjar må illa
Men jag gillar det...

Att tortera mig själv såhär, min kropp, min fula kropp
Alla ärr, de kommer aldrig försvinna och det kommer alltid komma nya
Det är så det är, det kommer alltid vara såhär...

Tills dagen då jag tar mitt eget liv eller dör på något annat sätt

----------------------------------------------

Klockan är 11.02
Jag sitter vid matbordet och äter frukost
Jag bär en stor hoodie över mig
Under hoodien har jag bandage runt armarna
Det kom väldigt mycket blod igår...
Jag fick städa badrummet också

Men nu sitter jag här, och ingen har en aning om va som hände i natt
Förutom jag förstås

Jag kollar på flingorna som flyter runt i skålen med mjölk
Med skeden i handen rör jag runt lite i skålen
Frukost... Vad är det bra för?
Visst man behöver få i sig all näring och mat för att orka dagen...

Men det är inte så lätt att orka dagen
Det behövs mer än näring
Jag ställer mig upp och skjuter in stolen efter mig
Jag tar upp skålen och sköljer av den, sedan ställer jag in den i diskmaskinen
Allt snurrar runt, jag känner mig yr

Jag sätter mig ner i soffan och sätter på TV'n
Efter några minuter kommer Sofia
"God morgon...", säger jag med hes röst
Hon svarar inte, hon bara går förbi in till köket
Jag vänder blicken mot TV'n igen

Hur kunde det bli såhär?
Allt är fucked up
Krister är död... Han är fuckin' död!
Det går bara inte att förstå...
Sofia har inte jobbat sen Krister dog

Hon är helt knäckt
Jag hoppas hon hittar tillbaka till sig själv igen, ingen människa ska behöva lida såhär
Hon kanske hittar nån ny...

Men jag fumlar tillbaka till livet från mina tankar och Sofia sätter sig i fåtöljen bredvid soffan
Hon håller i en kopp kaffe
Hon ser trött ut

"Vill du ha en macka eller något?", frågar jag och söker efter ögonkontakt
Det ända svaret jag får är en liten hostning
Jag tittar bort mot kylskåpet
"Youghurt kanske?", försöker jag

"Nej nej tack det är bra, jag klarar mig okej?", säger hon skarpt och tar en klunk av sitt kaffe
"Okej... Jag går upp till mitt rum", säger jag tillsist och kilar upp för trappen

Det är kallt i mitt rum
Jag skruvar upp värmen lite på elementet
Jag sätter mig ner i sängen och tar fram mobilen ur fickan

Jag ringer Noah
Han svarar inte...
Men efter nån minut får jag ett sms från Aiden
'Hej Luca, undrar bah hur du mår :/ Vi borde träffas, kom ner till Subway om du känner för det!'

Träffas och ta en Subway...
Det skulle jag nog behöva
'Visst, vi ses där om 20 minuter' svarar jag