DEPRESSION

Kapitel 82 | det som kryper sig in under skinnet

[ Noahs perspektiv ]
Två dagar hade gått sen olyckan inträffade
Två dagar sen Krister, Lucas fosterpappa dog...
Två dagar sen Luca och jag kysstes...

-------------------------------------------

Luca, Aiden och jag var hemma hos Emma
Emmas hund hade fött 5 valpar för några dagar sen
Alla de fem valparna mådde bra och var friska
De sprang runt och lekte med varandra och med oss
De var jätte söta, mycket sötare än kattungar

Kuru, en av valparna skuttar fram till Luca och lägger sig i hans knä
Luca kliar han lite på magen
Han ler
Han är verkligen en djurälskare
Båda två så enormt söta

"Jag hämtar läsk", säger Emma och springer ut i köket
Hon komer tillbaka med fyra flaskor coca cola
"Här har ni", säger hon och ger oss alla en varsin
"Tack", säger jag och ler snett till henne

"Inte långt kvar till jullovet nu", säger Aiden och tar en klunk
"Skojar du med mig? Fyra veckor, det är ju mycket", säger Luca och låter nedlåten
"Ammen det går väl fort", säger jag och försöker uppmuntra honom
"Mm", säger Luca och kollar bort
"Jaja, det är bara en månad typ", säger Emma

[ Lucas perspektiv ]
Efter att vi snackat om jullovet kollade vi på film
Filmen IT som hade släppts för några veckor sen
Den var lite kuslig men ändå bra, lite smått rolig också för Luca skojade om en massa detaljer i vissa scener som var väldigt underliga och som inte passade in med årtalet som filmen utspelade sig i
Men annars var det en bra mysig kväll
Men jag känner fortfarande denna sorg inombords...

Det är fortfarande svårt att smälta
Det är svårt att förstå att det hänt
Man vill inte acceptera det
Men just nu måste jag tänka på Sofia och finnas där för henne

Jag försökte somna, komma in i den där andra världen där allt kan hända
Men jag slumrar inte till, jag kommer inte till den andra världen
Jag bara ligger där i min säng, hopkrupen, rädslan som kryper sig in under skinnet och stannar där
Rädslan växter, den blir större och starkare
Hur ska jag kunna stoppa den?

Går det att stoppa den...
Det känns som jag åker in i ett svart hål
Jag försvinner in i tomma intet
Det känns som att jag inte får någon luft...
Jag kvävs! Jag dör! Nu dör jag!

Jag häver mig hastigt upp med uppspärrande ögon, svetten rinner
En mardröm...
En konstig en
Jag sträckte mig efter mobilen som låg på sängbordet
Jag kollade klockan
03:22

Jag var alldeles för varm och omskakad efter drömmen för att sova
Jag går upp ur min säng och öppnar fönstret
Kylan sveper sakta in i rummet
Den är svalkande och fräsch
Jag tar fram en cigg och tänder den

Efter några minuter hade jag lugnat ner mig lite
Jag står i badrummet och sköljer ansiktet med lite vatten
Jag studerar mig själv i spegeln
Ärren på mina armar och ben syns inte lika mycket längre...
Jag har fortfarande några blåmärken på kroppen, det gör inte ont, de bara är där
Bortsett från det har jag har utvecklats, mina ansiktsdrag är grövre än vad de var för ett år sen
Babyfacet är nästan borta
Kanske för att jag inte äter så mycket heller...

Jag sätter mig ner, lutandes mot badkaret
Vad är det här för liv egentligen?