Älskade mig

1/1

"Gott nytt år!" skriker nån full kille i mitt öra trots att det har gått mer än en timme sen tolvslaget.

"Drick vatten!" ropar jag åt honom medan jag tränger mig därifrån.

Min telefon börjar vibrera mot mitt lår. Jag misstänker att det är Nicklas som undrar varför jag inte dykt upp än, men jag har fel. Det är pappa. Det vet jag innan jag plockat upp telefonen, för jag ser honom en bit bort i trädgården med mobilen mot örat.

Jag busvisslar lite sådär lagom högt, och får genast hans uppmärksamhet. Med ett leende vinkar han mig till sig. En bit ifrån honom noterar jag Jonna och hennes dotter Sandra. Trots att jag aldrig träffat henne vet jag direkt att det är hon, för Jonna tvingade mig att titta på bilder på henne under middagen vi åt ihop förra veckan.

"Ah, Tony!" säger pappa nöjt när jag kommer fram. "Jonna har du ju träffat. Det här är hennes dotter Sandra"

Jag ser på henne, kanske lite mer noggrant än vad som anses artigt, ler smått och sträcker fram handen.

"Tjena, Tony"

"Sandra" svarar hon och tar min hand. Hon är kall och lite svettig, och dessutom tar hon bara knappt tag i min hand. Det är nog - allt sammantaget - det sämsta handslag jag har varit med om

"Tony gubben, har du druckit nåt?" frågar pappa och ser på mig.

"Snackar vi alkohol eller oroar du dig för att jag är uttorkad?"

"Alkohol"

"Inte en droppe" säger jag samtidigt som Sandra vinglar till. "Det är jag visst ensam om" mumlar jag mot pappas håll.

"Kan du köra hem Sandra?" frågar han.

"Till oss?"

Han nickar.

"Ti senti bene?" frågar han och jag blir snabbt orolig för att det syns.

Jag har försökt låtsas vara mig själv, nästan gladare än jag brukade vara. För det värsta jag kan göra mot pappa just nu är att dra ner honom med mig. Så jag får låtsas lite extra.

"Sempre" svarar jag och ler mot honom så äkta jag kan.

"Okej pumpan, vi drar" säger jag sen till Sandra.

Den orangea klänningen fullständigt lyser i mörkret och jag börjar tvivla på hennes hjärnkapacitet.

Hon fnyser åt mig, och himlar med ögonen mot sin mamma. Okej, så jag gjorde visst inget gott intryck. Inte för att jag bryr mig.

Jag vänder på klacken och börjar gå mot parkeringen. Om hon vill följa efter mig så får hon det, och annars kan hon låta bli. Det är inte förrän jag är framme och har låst upp bilen som jag sneglar över axeln för att se om hon är där. Det är hon. Relativt ostadig på benen och hon ser illamående ut. Fantastiskt.

Jag sätter mig tungt i bilen. Egentligen är jag för trött för att köra, men gatorna är små och tomma, så jag får ställa upp.

"Spy och jag dödar dig" säger jag utan att titta på henne.

"Jag har druckit typ två drinkar. Jag kommer inte spy." snäser hon tillbaka.

"Hur gammal är du?" frågar jag, trots att jag redan vet svaret.

"Sjutton"

"Då har du druckit typ två drinkar för mycket"

Hon fnyser tyst åt mig igen och vänder blicken ut genom fönstret, och sen sitter hon så hela vägen. Inte ens när vi är framme säger hon någonting. Hon bara glor på mig medan jag låser upp dörren, och när vi kommer in glor hon på allt annat.