Älskade mig

28/4

"Tony, vakna"

Jag öppnar motvilligt ögonen och bländas genast av det skarpa ljuset som dundrar in genom fönstret som pappa oförskämt dragit undan gardinerna från. Efter mycket blinkande och missnöjt kisande lyckas jag fokusera blicken på klockan som hånande visar åtta.

"Vad vill du?" mumlar jag. "Klockan är fan bara åtta"

"Du har en tid hos Camilla om en timme"

"Åh" jag sätter mig långsamt upp.

Jag hade faktiskt glömt det, dumt nog.

"Jo, Tony" säger pappa och harklar sig försiktigt. "Jag tänkte fråga dig om det är okej om jag följer med"

"Du menar in till Camilla?"

Han nickar försiktigt, som om han tror att jag ska explodera.

"Men jag förstår självklart om du inte..." börjar han.

"Nej då" avbryter jag. "Du kan hänga med"

Han ler mot mig och lyfter upp en bricka från golvet med frukost på. Sen sitter han bredvid mig och vägrar gå förrän jag ätit upp varenda smula.

"Välkommen!" säger Camilla glatt och kramar om mig. "Ska pappa vara med idag?"

Jag nickar och dunsar ner i den mörkgröna soffan. De första gångerna jag träffade Camilla så här fick jag ligga ner och blunda så att jag inte behövde se på henne. Efter ett tag satt jag upp med blicken i golvet, men nu kan jag utan problem sitta avslappnat och se henne i ögonen hela tiden. Dock, nu när pappa är där, så blir jag blyg igen. Jag känner mig utsatt på ett sätt som jag inte gjort tidigare. 

När jag berättar saker för Camilla så vet jag att hon hört värre, jag vet att hon inte bryr sig mer än på en professionell nivå, jag vet att hon inte mår dåligt av att höra det jag säger och jag vet att hon inte kan eller kommer berätta det för någon. Pappa å andra sidan bryr sig allt för mycket, han har aldrig hört såna saker förut, han kommer känna sig som en fruktansvärd pappa så fort något jag känner inte är bra och han kanske återberättar saker för Jonna.

Jag nickar diskret mot Camilla som för att säga att jag vill försöka hålla en glad ton idag. Jag hör hennes fnysning även om det nog inte var meningen. Hon ger mig en sur blick som jag vet betyder att hon minsann inte tänker slösa en viktig timme på att få min pappa må bättre, kan han inte hantera det så får han gå.

"Hur mår du idag, Tony?" frågar hon och plockar upp sin anteckningsbok.

"Bra"

Hon ser surt på mig, väntar på att jag ska utveckla mitt svar.

"Jag känner mig rätt neutral, har sovit bra och pappa tvingade mig att äta upp hela min frukost" fortsätter jag.

Hon kastar en gillande blick mot pappa och skriver ner något.

"Rickard" säger hon. "Hur tycker du att han verkar må?"

"För det mesta, bra" svarar han. "Det finns tillfällen som han ser ut att må sämre, men jag tycker absolut att det utvecklas mot det bättre"

"Mm" säger hon och krafsar ner något mer. "Vad skulle du säga att det finns för tillfällen då han mår sämre?"

Jag sneglar mot pappa, osäker på vad det är för tillfällen han pratar om.

"På vardagskvällarna, framförallt. Särskilt nu när han har så många prov."

"På vilket sätt mår han sämre?"