Älskade mig

---

Jag ökar takten. Killen från Malmö ligger bara någon meter bakom mig. Jag ser Nicklas och Patrick stå och skrika vid målet och jag får kraften att öka lite till. Det är bara hundra meter kvar, bara lite till. Jag är så trött att jag mår illa men jag märker det knappt. Killen bakom mig, han från Malmö, blir omsprungen. Det gör ingenting, för den nya killen har efter det inte kraft nog att springa om mig, och jag springer först in i mål.

"Fan så duktig du var" säger pappa stolt och kramar mig hårt.

"Jag är svettig" skrattar jag.

"Äsch" han vinkar avfärdande med handen. "Vill du äta?"

"Nej, tack, jag ska till mamma"

"Sover du där ikväll?" 

"Ja"

"Okej" han klappar mig på axeln. "Lika bra det, jag har ett möte jag borde gå på"

"Okej"

Han kramar mig mjukt och sätter sig i bilen.

"Grattis igen, älskling, du var superduktig. Hälsa mamma!"

"Det ska jag"

Jag går långsamt hem, det finns ingen anledning att skynda sig. Kylan biter lätt i mig, nu när pulsen gått ner och svetten slutat rinna. Ett tunt lager snö täcker de nedfallna löven och reflekterar solljuset in i mina ögon. Men varken det eller kylan stör mig. Vilken jävla dag.

Mammas bil står parkerad utanför lägenhetsbyggnaden. Det är konstigt, hon borde inte vara hemma än, inte förrän om tre timmar, men jag klagar inte. Jag springer upp för trappan och slänger fram nycklarna. 

Det ligger ett kuvert på bordet 

Min andning hackar

"Mamma är död"

"...Vad du än gör, gå INTE in dit!"

Hon behöver hjälp.

Vad du än gör, gå inte in dit.

Vad du än gör, gå inte in dit.

Hans röst ekar i mitt huvud.

Med en darrande hand trycker jag försiktigt upp dörren. Vad du än gör, gå inte in dit. Men mamma är där inne, jag vet att mamma är där. Jag tar ett steg in i rummet. Vad du än gör, gå inte in dit. Det är mörkt i rummet, för mörkt för att jag ska kunna se något. Jag tänder lampan och ser på henne igen. Hon ligger på rygg och sover. Hon sover. Hon är inte död, hon sover. Jag går snabbt fram till henne och lägger min hand på hennes. Hon är kall, alldeles för kall. Med en klump i halsen lägger jag handen vid hennes hjärta och letar efter en puls, men det slår inte längre. I sängen bredvid henne ligger en tom burk sömntabletter och en bild på mig från dagis.

"Mamma?" viskar jag och skakar om henne lätt. Inget svar.

Vad du än gör, gå inte in dit.

Jag skakar om henne hårdare men inget händer.

"Mamma!"

Mina händer skakar och jag andas knappt. Bristen på syre gör mig trött och jag tar ett djupt, hackigt, andetag. Min syn blir otydlig när ögonen fylls av tårar. Jag tar mammas hand igen. Sen sitter jag så, på knä bredvid mamma, och väntar på att hon ska vakna. Jag vet inte hur länge jag sitter där och försöker undvika sanningen, men plötsligt går det inte längre.

Tårar forsar ner för mina kinder. Hon är död. Hon är död. Hon kommer inte tillbaka, hon är död. Jag reser mig ostadigt och staplar ut. Utan att stänga dörren tar jag mig fumligt ut till hallen. Innan jag vet ordet av faller jag ut genom porten, bokstavligen. Mina ben viker sig och jag faller ner och slår pannan i asfalten.

"Tony!" pappa springer fram till mig och lyfter mig till sittande ställning. 

Jag känner blodet rinna över ögonbrynet och jag pressar ihop ögonen.

"Hon var så kall" mumlar jag.

"Ja, en ambulans" säger han och jag ser förvånat på honom. Han pratar i telefon. "Precis, det är rätt. Tack"

"Pappa?"

"Fina gubben" han lägger försiktigt handen på mitt huvud. "Hur känns det?"

"Som om jag dör" säger jag tyst.

"Det ska du också"

Jag ser upp mot honom. Han tar tag i min haka med den andra handen och vrider om.

Min nacke går av.