Älskade mig

7/3 8/3

"Så jag får åka hem?" frågar jag uppspelt och ser på Camilla.

"Ja" ler hon.

Jag tar ett steg framåt och kramar henne hårt.

"Du är grym" mumlar jag mot hennes huvud.

"Och du är väldigt lång" säger hon och skrattar.

När jag släpper henne ler hon ytterligare en gång och räcker fram ett kort till mig.

"Min mottagnings adress står där, och klockan tio på tisdag så har vi en tid inbokad. Kommer du komma i tid?"

Jag nickar lätt, flinar jag också och så håller jag upp dörren för henne så att hon kan gå ut. Inte för att hon behöver min hjälp eller så, men det skadar aldrig att vara artig. Pappa reser sig från sängkanten och kommer fram till mig med den allt för välkända rynkan i pannan.

"Är du säker på att du är redo?" frågar han och drar med handen över min arm.

"Jag kommer må mycket bättre hemma, omgiven av folk, än jag kommer göra inlåst i de här rummet. Dessutom så går det inte att låsa dörren till badrummet och jag kan verkligen inte bajsa med olåst dörr"

Han skrattar till.

"Då är det bäst att vi får hem dig innan du får tarmproblem"

Pappa sätter nyckeln i låset, noterar att dörren är olåst, och öppnar. Jag går före in i hallen, som för övrigt luktar skit, och jag sätter mig på bänken för att ta av skorna. I vanliga fall brukar jag bara slita av dem, men tröttheten som blivit allt vanligare på senare tiden får mig att längta efter ställen att sitta på.

"Akta så att du inte tar på väggarna, de är nymålade" säger pappa och hänger av sig jackan.

Vafan är väggarna nymålade för? Jag tittar halvsurt på honom och han skrattar lätt. Jag ser mig omkring i rummet, men kan inte se någon skillnad på färgen som täcker väggarna nu och den som gjorde det förut.

"Huh?" säger jag och gör en gest mot väggen bakom mig.

"Jag behövde nåt att göra" säger han tyst och verkar försöka undvika min blick.

Utan att säga något ger jag honom ett snett leende och följer med honom in i vardagsrummet. Jonna fullkomligt rusar fram mot mig så snabbt att jag först inte kan avgöra om det är hon eller Sandra.

"Hej, älskade" säger hon.

Jag borde säga något, men jag vet faktiskt inte vad det skulle vara. Så jag ler bara mot henne och söker med blicken efter en sittplats. Istället hittar jag Sandra som ser hoppfullt på mig. Helvete. Jag hade nästan glömt bort den kvällen, men nu tränger minnena tillbaka in i huvudet som hennes tunga gjorde i min mun. Jag känner pappas och Jonnas blickar, och jag vet att jag redan borde ha hälsat, så jag går fram till henne och ger henne en försiktig kram

"Kom in till mig sen" viskar jag. Vi behöver snacka.

"Tony" frågar pappa när jag släppt henne. "Vill du ha något att dricka?"

"Ja tack, ett rött blir fint" säger jag.

Mitt huvud bultar och jag skulle inte tacka nej till lite alkohol, så att det slutar, men pappa ser på mig ed en ogillande blick.

"Eller en cola" suckar jag och sätter mig tungt i soffan.

Sandra stirrar på mig. Jag kan känna det. Försiktigt vrider jag på huvudet åt hennes håll, så att hon ska sluta, men hon ser det inte. Hennes ögon är fastlimmade på min vänstra handled, som fortfarande pryds av ett bandage som döljer stygnen. Hennes blick flackar upp och möter min, och jag ger henne ett svagt leende medan jag lägger armen så att hon inte kan se handleden längre. Pappa räcker mig en cola och jag tar den med höger hand, så att de känns bättre för dem båda.