Älskade mig

17/4 18/4

Eld sprutar ur blomman och träffar Patrick i ansiktet. Hans lilla Kirby är chanslös mot Bowser och flyger uppgivet ur banan. Nedräkningen närmar sig noll med stora röda siffror och Kirby hinner inte spawna innan tiden är slut. Jag vinner igen. Hånfullt lipar jag mot Patricks sura uppsyn och flinar nöjt.

"Känn dig ägd"

Han himlar med ögonen och lägger ifrån sig kontrollen, låtsas att han inte bryr sig. Men Patrick är inte en bra förlorare. Missnöjdheten lyser i hans ansikte och jag vet redan nu att han inte kommer vilja spela mer idag, så jag stänger av utan några protester. På vissa sätt är Patrick en sån typisk kille, och jag också för den delen. Tv-spel tar upp lite för mycket fokus hos oss båda, och ingen av oss gillar att förlora.

Patrick lägger sig ner i sängen och sträcker ut sin långa, starka kropp. Ishockey har varit bra för honom. Jösses så snygg han är. Hans tighta t-shirt åker upp något när han sträcker upp armarna och avslöjar magmusklerna som gömmer sig därunder. Patrick brukade vara sjukt smal, på den nivån att man undrade om han någonsin åt, men så började han följa med mig och Nicklas till hockeyn i nian och plötsligt blev han lika kär i det som vi. 

Vår tränare kallar oss Knatte, Fnatte och Tjatte, och med det blev vi det stereotypiska killgänget från alla disneyfilmer någonsin. Tre snygga killar med muskler och dyra kläder, som alla vill gå på balen med. Får man säga så om sig själv? Eller måste jag tycka att jag är ful? Äsch, vad ska jag göra? Jag är medveten om att jag ser bra ut, det kan ju inte vara så illa, och jag vet att jag är muskulös. Den delen jobbade jag stenhårt för, så jag tycker faktiskt att jag är förtjänt av lite självförtroende för det.

Jag vänder blicken mot Patricks mage igen och drar försiktigt tröjan högre upp. Han möter min blick och flinar.

"Fattar du att jag kommer bli fet nu när vi inte får spela längre?" säger han, som om han läst mina tankar.

"Jag har inte spelat sen i höstas" säger jag och rycker på axlarna. "Det går rätt bra för mig"

Han ser medlidande på mig. Skit. Gud vad jag hatar den där blicken. Alla jag ser ger mig den nästintill varenda sekund. Patrick brukar vara rätt bra på att låta bli, men så fort jag nämner något som har med mamma att göra så dyker den upp och pryder hans annars så fantastiska ansikte.

"Men jag tränar rätt mycket ändå" fortsätter jag i hopp om att han ska byta ansiktsuttryck.

Det fungerar. Han ler mot mig.

"Det gör du" nickar han. "Kom hit"

Han vinkar med fingret och jag lägger mig nöjt bredvid honom i sängen. Med näsan inborrad i hans hals drar jag in hans fantastiska doft och lägger armen om magen som jag just studerat så noga. När jag andas ut sprids gåshuden över honom som eld genom en snustorr skog och jag trycker mig närmare.

Så gott det går vrider han på huvudet och gör sitt bästa för att ge mig en mjuk puss. I och med att han ligger på rygg och jag ligger på sidan pressad mot honom så blir det svårt, men han lyckas någorlunda väl ändå.

Jag kan höra min mobil vibrera någonstans i sängen, men jag vill inte bli störd. Så jag lägger huvudet till rätta igen och sluter ögonen. Jag har allt jag behöver.

"Det är Nicklas" säger Patrick plötsligt. "Du vill inte svara eller?"

Jo, Nicklas får störa. Nicklas får alltid störa. Jag reser mig upp och tar emot telefonen som Patrick håller i.

"J'allå?" säger jag.

"Tja!" utropar han. "Är du med Patrick?"

"Japp"