Älskade mig

22/5 23/5

Nicklas lutar sig över bordet, med ena benet på kanten och siktar in kön. Efter många sekunders fokuserad blick och långsamma övningsstötar trycker han till det vita klotet. Den krockar med nian som glatt rullar ner i fickan med en duns.

"Snyggt" säger jag.

"I know"

"Ödmjuk är han också, vilket kap"

"På tal om killar värdiga att ligga" säger Nicklas och tar en klunk av sin drink. "Vet du varför Patrick inte var på träningen idag?"

"Var han inte?"

"Nej. Du vet inte varför alltså?"

"Nej, vi har inte pratat med varandra sen igår"

"Hur arga är ni?"

"Jag är inte arg, inte längre iallafall"

"Och han?"

"Tillräckligt arg för att göra slut"

Nicklas lyfter blicken från bordet och rätar på sig.

"Va?"

Jag hade hoppats på att kunna undvika den här konversationen, men nu när jag själv har öppnat upp den så får jag väl helt enkelt bita ihop. Så jag tar ett djupt andetag och sen berättar jag om bråket från början till slut. Nicklas sänker bollarna kvar på bordet en efter en, utan att kommentera min historia. När jag är klar slutar han, rätar på sig och ser på mig med en svårtolkad blick.

"Fan vad larvig du är Tony" säger han

"Ursäkta?"

"Han var väl arg, herregud. Han kände väl att ni inte kunde lösa det där och då, men det betyder inte att han inte vill lösa det alls. Kom igen, du känner ju Patrick. Visst gör du fortfarande det?"

"Vad ska det betyda?" frågar jag kvävt.

"Vi tre har varit bästa vänner i princip hela livet, och för ett halvår sen hade du fattat precis varför Patrick agerade som han gjorde, men sen ni blev ihop har det varit som om ni börjat om. Ni läser inte av varandra på samma sätt längre"

"Fast..." protesterar jag, men Nicklas är inte färdig.

"Det är inget fel med det" säger han snabbt. "Ni ska liksom forma en helt ny relation, och jag fattar, men du vet hur Patrick är när det gäller konfrontation, och framförallt när det gäller hans familj. Du får inte glömma det bara för att du blivit kär. Du måste känna honom"

Jag viker undan med blicken. Han säger det inte för att vara elak, det vet jag, men jag är ändå alldeles torr i munnen och mitt hjärta dunkar hårt under tröjan. Mitt huvud snurrar obehagligt, och jag tror för en sekund att jag kommer svimma. Jag lägger handen på biljardbordet för att ta stöd och min blick fastnar på handleden. 

Ljuset här inne är svagt så jag kan bara knappt urskilja ärret som sträcker sig över den tunna huden, men jag vet precis var det är. Jag vet precis hur enkelt det vore att bara fixa den här jävla känslan en gång för alla.

"Tony?" säger Nicklas, och plötsligt står han bara någon centimeter ifrån mig. "Är du okej?"

Jag möter hans blick, bara i en sekund, och nickar.

"Förlåt" säger han. "Det var inte meningen att vara taskig"

Det vet jag, vi brukade prata med varandra på det där sättet. Rakt och ärligt. Jag älskade det. Men han slutade efter mamma, precis som allt slutade efter mamma.

"Tony? Snälla säg något"

"Är det inte lika viktigt att han känner mig?" säger jag tyst efter en sekunds tvekan.