Älskade mig

2/3

Jag vaknar med ett ryck. Svetten rinner över min kropp och fullkomligt dränker mig. För en sekund tror jag att jag kissat på mig, men mina byxor är torra. Min mage vänder sig och jag springer till badrummet. Med darrande kropp slänger jag mig ner framför toan, men inget kommer. Jag kan nästan känna smaken, och jag vet att det är på väg, men inget händer. Jag sitter där extremt illamående i några minuter utan att något kommer upp.

"Spy då, för i helvete" mumlar jag. "Snälla, bara låt mig spy"

Men det händer inget, så jag ger upp. Med darrande ben lämnar jag badrummet och tar mig ner för trappan och in i köket. Jag fyller ett glas vatten och sveper det. Mörkret som omslöt mig i drömmen hänger kvar, och får tårarna att börja rinna.

Jag ringer pappa, han är den enda som kan fixa det här, men han svarar inte. Så jag får prata med hans telefonsvarare. Jag är inte helt säker på vad jag säger, men jag avslutar med att jag älskar honom, och när jag lagt på börjar jag gråta på riktigt.

Jag känner hur mörkret lägger sig över mig, precis som i drömmen. Men den här gången slutar jag inte andas. 

Jag bara önskar att jag gjorde det.

Jag tittar på gravstenen och drar med fingrarna över inristningen.

"Mamma, jag vill dö" säger jag svagt.

Jag gråter så att hela jag skakar, och alla känslor tar över mig på en och samma gång. Men när jag tar ett fastare grepp om kniven jag tog från köket så sprider sig lugnet i mig. Jag lägger mig raklång på marken bredvid graven. Jag har ingen jacka på mig så kylan biter mig rakt i huden. Jag tar kniven och lägger den mot handleden. Mina andetag blir jämnare och ett lugnet tar fullständigt över mig. Jag trycker kniven mot huden och snittar till. Det gör ont, väldigt ont. Blodet börjar rinna direkt, och fort går det. Jag tittar på det tills min syn börjar bli suddig. Jag tar kniven i den andra handen som nu är svag av blodförlust. Med den sista kraft jag har i handen lägger jag den mot min andra handled, men kraften räcker inte till så jag tappar den. I fallet snittar den min hud lite grann och en tunn blodstrimma bildas.

Jag blundar och låter smärtan rinna av mig. Plötsligt känner jag inte kylan längre, och tårarna har slutat rinna.

En kvinna skriker.

---

"Tony, kom ner nu! Din mamma är här"

Jag springer ner för trappan, förbi pappa och ut i hallen.

"Mamma!" ropar jag och kastar mig mot henne. Hon lyfter upp mig och kramar mig hårt.

"Hej, älskling! Vad stor du har blivit!" säger hon och rufsar om mitt hår.

"Men mamma! Det har bara gått en vecka!"

"Ja, men du växer väldigt fort" säger hon och sätter ner mig.

"God jul Malin" säger pappa och kysser henne på kinden.

"God jul"

"Kom och titta på mitt tåg mamma!"

---

"Större" säger han och trycker ner min tunga med glasspinnen. Jag gapar så stort jag bara kan. "Bravo, då kan du stänga munnen igen. Om du går ut och leker utanför så ska jag prata med mamma lite"

Jag hoppar ner från britsen och går ut till väntrummet. Leka? Hur liten tror han att jag är? Jag kollar igenom lådan med tidningar men hittar ingen Kalle Anka.

"Men jävla fan" säger jag tufft.

En kille som sitter en bit ifrån tittar på mig.

"Letar du efter en Kalle?"