Älskade mig

9/5

Väntrummet luktar mint, och vattnet i kaffemaskinen skvalpar högt trots att det står att vattnet är slut. Mitt hjärta klappar snabbt och hårt under min t-shirt. Det är konstigt, för jag mår alltid bättre efter ett samtal med Camilla, men jag är alltid så nervös innan. Jag vet inte om det är någon form av oro för att hon ska döma mig, eller om jag bara tycker det är jobbigt att öppna upp mig så som jag tvingas göra, eller om jag bara är rädd för vad hon ska säga. Eller om det är något helt annat som ligger bakom. Oavsett så är alltid de tio minuter jag spenderar i väntrummet innan Camilla kommer ut och ropar mitt namn de värsta på hela veckan.

"Jag kanske borde gå" viskar Sandra plötligt, och påminner mig om sin existens.

Jag fattar inte varför hon viskar, vi är helt ensamma. Ronja, receptionisten, har gått ut på sin tredje rökpaus sen vi kom hit och den gamla gubben i en av fåtöljerna har somnat.

"Nej då, du behöver inte gå" säger jag, inte för att jag skulle misstycka om hon gjorde det.

"Brukar du ta med kompisar hit?" frågar hon oroligt.

"Jag tog med Patrick en gång"

Och pappa då, men han kanske inte räknas som en kompis.

"Och hon var helt okej med det?"

"Hon tjänar typ trehundra spänn i timmen för att lyssna på mig" säger jag trött "Jag tror faktiskt inte att hon bryr sig"

"Jag kanske ska bli psykolog" säger Sandra tyst och hennes pupiller vidgas en aning.

Psykiatriker. Eller, det är klart, hon kan ju bli psykolog istället om hon föredrar det, men efter min korta efterforskning har jag kommit fram till att jag alltid ska gå till en psykiatriker, inte en psykolog.

"Då behöver du snitta tjugo i gymnasiepoäng, och dessutom gå en annan linje. Sen är det sex år på högskolan med rätt starka betyg där också. Du måste ha en lämplig personlighet och efter det så måste d..."

"Okej, käften" snäser hon. "Jag fattar"

Jag ler mot henne. Hon är rätt störig, men hon distraherar mig tillräckligt för att nervositeten ska släppa lite.

"Vad hade du tänkt jobba med innan du hörde om psykologernas lön?" frågar jag.

"Jag vet inte riktigt, men jag har alltid funderat lite på frisör"

"Nej, men det kan du ju inte hålla på med" säger jag, och måste hindra en fnysning.

"Varför inte?" frågar hon, uppenbarligen outbildad om snittlöner i landet.

"Har du nån aning om hur dåligt betalt det är?"

För att inte tala om arbetsvillkoren.

"Men det kanske är kul. Tycker du inte att det är viktigare att ha kul än att tjäna pengar?"

Jag tänker efter en stund. Det är väl klart att det är viktigt att ha kul, men allt i livet kan liksom inte vara en enda stor fest.  Vill man ha ett fint ställe att bo på, en bil, kanske några ungar och kunna sticka på semester någon gång om året, då måste man dra in lite pengar också.

"Det finns nog en gräns" säger jag. "Det är förstås viktigt att gilla det man gör men livet är inte alltid kul, ibland måste man göra saker man inte gillar för att överleva"

"Jo, det förstås. Vad tänker du bli?"

"Just nu står det mellan jurist och läkare, men det kan ju alltid ändras"

"Fast du tar ju studenten om en månad"

Jösses, hon är inte jättesmart. Det är inte som att du måste bestämma dig vad du ska göra varje dag till du fyller 65 samma dag som du går ut gymnasiet. Fast jag har visserligen typ bestämt mig, jag sökte till läkarlinjen inför hösten.