Älskade mig

12/1

På något sätt har pappa lyckats övertala mig att "Få Sandra att känna sig välkommen", så nu sitter jag i hennes rum och glor medan hon packar upp den ena skiten efter den andra. Den senaste skitsaken är en jätteful tavla, som hon sätter upp - snett - på väggen och flinar nöjt mot.

"Den sitter snett" säger jag hjälpsamt.

Hon vänder sig om och blänger på mig och ser sen på tavlan igen.

"Nej"

"Jo"

Besegrad rättar hon till tavlan, med riktiga åskmoln som flyger runt huvudet på henne. Jag ler brett. Just i stunden kan jag inte avgöra om jag ler för att vara trevlig, eller för att håna henne, så jag slutar genast.

"Inflyttad och klar alltså?" säger jag så trevligt jag kan.

"Mhm, var är ditt rum?"

Jag pekar på väggen för att signalera att jag har rummet intill.

"Här bredvid eller i min vägg?" säger hon och skrattar till.

Med den idiotin orkar jag inte vara trevlig längre, så jag höjer lätt på ögonbrynen och går.

"Tony skulle du kunna hjälpa..." börjar Jonna när jag passerar henne i korridoren, men jag går in i mitt rum utan att svara och stänger dörren efter mig.

Oförskämt? Ja, absolut. Men jag har hjälpt henne med 100 saker redan, och jag orkar faktiskt inte mer.

På sängen ligger min mobil och vibrerar ilsket. Jag går fram och granskar den, trots att jag redan vet vem det är. Patrick. Precis som jag gjort alla de andra gångerna han ringt sen den kvällen så trycker jag bort samtalet. Det dröjer bara någon sekund innan den börjar ringa igen. Jag tycker bort det samtalet också.

"Jag är inte homosexuell" säger jag till telefonen.

Det är jag säker på att jag inte är. Det kan jag inte vara. Bi? Nej, inte det heller.

När telefonen ringer igen så kastar jag nästan in den i väggen, bara för att få den att knipa igen, men så ser jag att det inte är Patrick. Det är Ophelia, tjejen i klassen under min som jag låg med en del under jullovet.

"Hallå?" säger jag en aning undrande när jag svarar.

"Hej!" säger hon glatt. "Du, skulle du kunna göra mig en fet tjänst?"

"Öh, ja, visst"

"Möt mig utanför skolan om en timme, och gör precis som jag säger..."

Jag tar pappas bil, precis enligt instruktioner. Personligen kan jag tycka att den detaljen var onödig. Vem killen än är så kommer han veta vem jag är. Tyvärr. Jag behöver ingen dyr bil.

Jag ser Ophelia direkt, den gula jackan får henne att sticka ut i gruppen. Det är fyra killar där, och jag kommer på mig själv med att bli nyfiken på vem av dem det hela gäller.

Plikttroget parkerar jag bilen precis vid entren till skolgården, tar de beställda blommorna och kliver ut. Alla nio personerna som hänger på bänkarna tittar genast mot mig.

Ophelia säger något till de andra och försöker se blyg ut, och kommer fram till mig.

"Du är en hjälte" säger hon och kramar mig.

Jag lägger handen precis ovanför hennes rumpa, så där lagom olämpligt, precis som hon instruerat. Och när hon släpper mig lutar jag mig fram och kysser henne. Hon för in tungan mjukt i min mun och lägger handen om min nacke, så där som gör att man blir alldeles varm.