Älskade mig

27/4

Jag sätter mig tungt och suckar. Med en trött rörelse lägger jag täcket över mig.

"Bälte" säger pappa från förarsätet och ler mjukt mot mig.

Jag knäpper bältet över täcket och lutar mig mot kudden. De påstår att vi ska åka till Tyskland, men ingen har packat. Pappa är rätt konstig när det kommer till såna här saker, men ingen gör överraskningar lika bra som han. Han börjar med att berätta att vi ska göra en grej, något som han vet att jag inte blir överlycklig över, och sen vänder han på hela grejen och slänger fram något jag verkligen vill.

Nu påstår han att vi ska till Hamburg över helgen, för att se en utställning de har där. Den här gången behöver han alltså få ut oss ur huset. Jag funderar över vad överraskningen kan vara. Det finns allt för många alternativ för att jag ska kunna ringa in det rätta svaret, men jag kanske kan närma mig lite försiktigt.

Han måste hålla mig borta från huset, varför då? Ska han göra något i mitt rum? Måla om kanske? Nej, det är för banalt, det här handlar om något större. Ny säng? Nej, det behöver jag inte, och han hade frågat först. Jag möter hans blick i backspegeln och kan inte låta bli att le.

"Hur lång tid tar det till Hamburg då?" frågar jag retsamt.

"Ungefär sju timmar, lite mer om vi stannar för att äta"

"Hm" mumlar jag och sätter mig tillrätta.

Det är då dörren öppnas och Sandra, som har på tok för mycket parfym på sig, dunsar ner i sätet bredvid mig. Mitt leende slocknar snabbt, vad fan gör hon här? Jag trodde att det bara skulle vara pappa och jag. SKA vi till Hamburg? Nej, det kan inte stämma. Han har alltså blandat in henne, den suraste människan på jorden. Hon kommer fan inte blir glad när vi vänder hem igen, särskilt inte om pappa inte har någon bra ursäkt utan måste erkänna att han bara hittat på skiten. Varför Sandra?

Jag ogillar inte Sandra, verkligen inte. I vissa fall kan jag tycka att hon är asskön. Det är bara hennes beteende, ibland är det som om hon inte har något filter. Hon säger det första hon kommer att tänka på och för det mesta är hennes instinktiva reaktion att försöka såra någon. Jag tror inte att hon är så här med alla, Camilla sa en gång till mig att alla har något eller någon som kan utlösa vissa saker hos en, och i det här fallet så verkar det som att jag är hennes utlösare.

Jag skrattar till. Utlösning. Sen skäms jag genast över min extremt barnsliga humor och känner hur rodnaden stiger över mina kinder. Gud vilken jävla tönt jag är ibland.

Sandra ler försiktigt mot mig och rodnar även hon. Jag vet varför, hon skäms över att hon försökte kyssa mig. Men jag var så full då att det är lätt för mig att låtsas att jag inte kommer ihåg det, trots att det är nästan allt jag kan tänka på. Hur hon inte slutade när jag sa nej, hur hon försökte kväva mig med sin tunga, hur jag blev illamående när hon rörde mig och hur för jävligt det känns att jag hade mina läppar mot någon annan än Patrick.

Så fort jag tänker på Patrick så blir jag alldeles varm, precis som jag alltid blir. Pappa säger att det går över efter ett tag, när förhållandet inte är lika nytt, men jag vill inte att det ska göra det. I säkert tre år har jag desperat försökt känna så här för någon och i min meningslösa jakt har jag legat med tjejer jag inte ens gillar, bara för att försöka känna den varma känslan som jag nu får bara av att någon säger hans namn. Jag vill inte att det ska gå över, aldrig någonsin.

Jag vet att jag behöver se förbi det Sandra gjorde om det här ska funka, men jag är inte så säker på att jag kan det. Åtminstone så har jag ingen aning om hur, det är det enda som cirkulerar i mitt huvud. Och det är lättare för mig att inte göra det, för jag vet att pappa kommer stå på min sida och om jag bara ber om det så kommer Sandra vara borta imorgon.