Älskade mig

29/2

Jag ligger på rygg i sängen och tittar frånvarande på taket. Med dimmig blick stirrar jag på den lilla revan i färgen som tillkom när jag och Nicklas kastade upp knivar för att se om de skulle fastna. Jag tittar på lampan som aldrig tänds på första trycket, som jag alltid måste dubbeltrycka på, och sväljer hårt. För en timme sen låg jag på golvet och hyperventilerade i ett mörker som jag trodde aldrig skulle ta slut. Men nu ligger jag i sängen, osäker på hur jag kom dit, utan att känna något alls. Klockan är över midnatt men jag kan inte sova, hur jag än försöker. Varje gång jag blundar så är jag tillbaka utanför mammas sovrum med handen på handtaget, rädd för att gå in.

Det knackar på dörren men jag säger ingenting. Jag hör hur den öppnas, och pappa kommer försiktigt fram till mig. Då brister jag igen, fullkomligt. Jag pressar ansiktet mot min kudde för att slippa möta hans blick medan tårarna forsar ur mig som rena rama Niagarafallen. Jag hulkar så mycket att jag nästan kvävs, och är så totalt förtvivlad att jag inte vet var jag ska ta vägen. När jag slutligen tittar tillbaka på pappa sitter han på sängkanten och häller upp whisky i ett glas som han sedan håller fram mot mig med en försiktig blick. Jag skakar hårt på huvudet och kvider ofrivilligt till.

"Snälla Tony, drick det" säger han och stryker mig mjukt över håret med sin lediga hand. "Du kommer somna mycket bättre"

Jag försöker svara men kvävs smått på gråten och börjar hosta istället. Pappa klappar mig över ryggen och håller glaset mot min hand. Jag är frestad, och inte motståndskraftig överhuvudtaget så jag tar det och sveper whiskyn utan ett ord. Sen lägger jag mig ner och blundar, i hopp om att han hade rätt, att jag ska få sova nu. Pappa lägger sig bakom mig och lägger sin varma, betryggande arm om mig.. Jag småsnyftar ett tag till, tills jag somnar.

När jag vaknar är pappa inte kvar. Men hans tidigare närvaro bekräftas av  apelsinjuice och en kanelbulle som finns på sängbordet. Sötsaker på morgonen har aldrig varit min grej, så jag låter bullen vara, men låter den kalla juicen skölja bort torrheten i halsen. Därefter drar jag på mig kläderna och går ner för trappan för lite riktig frukost. Vid köksbordet sitter pappa och dricker kaffe med Jonna, som har sin hand aningen för högt på hans lår.

"Godmorgon" säger jag och startar spisen.

"Godmorgon, älskling" säger pappa och reser sig upp och går fram till mig. Han ger mig en mjuk kram, och jag kommer på mig själv med att blunda. När han släpper mig fläktar kylan över mina armar, och kroppen skriker efter hans beröring, men jag ler. Alltid le.

"Vill du ha kaffe, Tony?" frågar Jonna från sin stol medan jag slänger ner lite smör i en stekpanna.

"Ja, tack" säger jag och knäcker ett ägg. 

Jag knäcker ett till och häller dem samtidigt ner i stekpannan. För att undvika en rinnig sörja spräcker jag gulorna och hjälper dem att spridas. Jonna småskuttar fram till mig med en kopp kaffe och ler försiktigt. Jag tackar henne och ler tillbaka.

Egentligen har jag ingen utformad åsikt om Jonna, hon är liksom bara här, men fan vad bra kaffe hon gör. Perfekt styrka, och passar fint till min äggmacka. 

"Vad är klockan?" frågar jag efter att ha ätit upp det sista.

"Halv elva" mumlar pappa utan att se upp från sin tidning.

"Fan" väser jag och reser mig snabbt.

"Jag borde kanske väcka Sandra" säger Jonna och går upp.

"När börjar du?" frågar pappa och ser på mig.

"Halv elva" muttrar jag och han skrattar.

"Ledsen att jag inte väckte dig tidigare, men jag tänkte att du kanske behövde sova lite"