Älskade mig

---

Jag springer upp för trappan och sliter fram nycklarna ur fickan. Med andan i halsen låser jag upp dörren och rusar in.

"Mamma?" ropar jag men får inget svar. "Mamma, jag vann!"

Jag kastar av mig skorna i den lilla hallen och slänger jackan på golvet. Glädjen rusar fortfarande i kroppen när jag skyndar in i köket, men när jag kommer in så stannar jag tvärt. Smöret står kvar på bordet, brödet ligger framme och disken är bara slängd i diskhon. Mamma är ett städfreak, hon skulle aldrig lämna det så här om inte något hemskt har hänt.

"Mamma?" ropar jag igen, med paniken växande i bröstet, men får fortfarande inget svar. 

Det ligger ett kuvert på bordet med mitt namn på. Jag blir torr i munnen. Har hon dragit? Slutligen tröttnat på mig och bara packat ihop och stuckit? Med darrande händer öppnar jag kuvertet och drar ut pappret i det.

Det är ett A4, fullständigt täckt av mamman gammaldags, kursiva handstil. Det står att hon älskar mig, fler gånger än jag kan räkna. Det står att jag inte får gå in i hennes sovrum, att jag ska ringa pappa och lämna lägenheten så fort jag kan. Det står att hon är säker på att jag vann tävlingen. Det står att hon är ledsen, hon ber om förlåtelse nästan lika många gånger som hon säger att hon älskar mig. Det står att jag är det finaste hon har, att det inte har med mig att göra, att jag är det bästa som hänt henne. 

Anledningen bakom brevet står inte, men jag är inte dum. Det är ett självmordsbrev. Hon säger förlåt, att hon älskar mig. Hon säger att jag inte får gå in i hennes rum. Varför säger hon inte, men jag vet. Hon ligger död där inne och hon vill inte att jag ser det.

Jag släpper kortet och tar ett steg bakåt. Min andning hackar och mina ögon fylls av tårar. Jag spyr i diskhon och håller hårt om marmorbänken. Dörren till mammas sovrum är rakt bakom mig och bränner i min nacke. Svetten rinner över hela mig och mina kläder slickar min kropp. Det sista innehållet i min mage tar sig upp genom halsen och ner i diskhon, och den sista orken i mina ben försvinner. De viker sig under mig och jag dunsar ner på golvet. Jag sitter med ryggen mot skåpen och har blicken fäst så gott det går på mammas dörr. Tårarna som forsar gör det svårt att fokusera, men jag släpper ändå inte dörrhandtaget med blicken. Det kräver stor ansträngning, men jag lyckas resa mig upp och ta mig genom köket, fram till den bruna trädörren.

Jag lägger handen på handtaget, men sen tar det stopp. Jag kan inte trycka ner det, jag kan inte gå in. Hon sa åt mig att låta bli. Vad ville hon att jag skulle göra? Mitt huvud är luddigt och jag har svår att komma ihåg vad som stod i brevet. Jag skulle inte gå in, så mycket vet jag. 

Ringa pappa! Jag skulle ringa pappa. Okej. Med svettiga och darrande händer tar jag upp telefonen och tar fram pappas nummer. Signalerna ljuder, men avbryts när han trycker bort mig. Jag ringer igen.

"Hej, älskling" svarar han. "Jag är lite upptagen just nu. Är det viktigt?"

"Mamma är död" hulkar jag.

Det blir knäpptyst på andra sidan linjen.

"Va?"

"Mamma är död" upprepar jag, och börjar fullkomligt storgråta.

"Vad menar du med att hon är död?" frågar pappa. 

Han vill inte ta in det jag säger, det skulle göra för ont, men jag behöver honom så han måste.

"Hon har tagit livet av sig. Köket är ostädat och det låg en lapp på bordet och hon skrev om arv och om att hon är i sovrummet och, och, och jag vet inte vad jag ska göra" 

Det klickar i honom.

"Tony, stå bara still. Jag kommer och hämtar dig. Vad du än gör, gå INTE in dit!"

"Okej"

"Jag är där om en kvart"

Jag trycker bort samtalet och släpper telefonen. När den slår i golvet rycker jag till. Både sa åt min att inte gå in, men min hand trycker ändå upp dörren.

Lampan är släckt och gardinerna är fördragna. Jag kan knapps urskilja henne i sängen. Jag tänder och ser på henne igen. Hon ligger på rygg och sover, sover. Jag går snabbt fram till henne och lägger min hand på hennes. Hon är kall, alldeles för kall. Med en klump i halsen lägger jag handen vid hennes hjärta och letar efter en puls, men det slår inte längre. I sängen bredvid henne ligger en tom burk med sömntabletter och en bild på mig från dagis.

Det här är fel. Jag har hittat mamma i mina drömmar säkert femtio gånger sen hon dog, återupplevt den där dagen varje gånga jag blundar, men det här är fel. Det såg inte ut så här. Rummet är mörkare än det brukar vara, och tapeterna har fel färg. Mammas naglar är gula och spruckna och hon har varit död för länge. Det här stämmer inte. När jag hittade mamma var hon inte så här kall. Enligt läkaren hade det bara gått nån timme eller två.

Koppen som ligger framför mig nu är flera veckor gammal, och det ser inte riktigt ut som mamma.

Försiktigt börjar jag backa tillbaka mot dörren, med blicken fäst på kroppen i sängen. Plötsligt hör jag låset klicka till, och mitt hjärta hoppar till. Långsamt vänder jag mig om. Vid dörren svävar en stor svart vålnad och håller något som kan liknas vid en hand på handtaget.

"Tony" väser den.

Svetten rinner över hela min kropp och mitt hjärta slår så fort att det kanske kommer gå sönder.

"Jag heter Självmord" fortsätter den väsa. "Och nu när jag är klar med din mamma så är det din tur"

"Nej" kvider jag och blundar. Mina ben viker sig och jag faller ner mot golvet. 

"Det är inte frivilligt, Tony. Jag är färdig med din mamma. Nu är det din tur att ta mig"

"Låt mig vara" mumlar jag med ansiktet pressat mot heltäckningsmattan.

"Ta mig, Tony!" skriker den. "Ta mig ditt lilla kräk! Ta mig! Ta mig! Ta Självmord!"

"Jag vill inte dö" hulkar jag. "Jag vill inte dö"

"Ta mig! Jag är Självmord och du ska ta mig! Ta självmord Tony! Det finns ändå ingen kvar som älskar dig"

"Nej"

Jag känner en hand på min axel, och mammas parfym sprider sig i rummet.

"Älskling" säger mammas röst. "Kom med mig. Jag saknar dig nåt så otroligt"

"Lyssna på mamma" väser vålnaden. "Ta Självmord, Tony"

När den säger det igen så sprider sig lugnet i mig. Jag nickar mot den och den slänger sig över mig. Mörkret omsluter mig och sprider sig i min kropp. Jag slutar andas.