You again

Kapiel 6

((Elina's perspektiv))

Nu var det ett par dagar som jag och Omar träffades. Undrar egentligen varför han inte har skickat något sms eller nått? Jag menar vi hade ju kul när vi var senast. Jaja, iallafall nu är jag med Kim så jag måste sluta tänka på honom.

"Du Elina vilken bikini passar bäst? Den rosa eller den blåa?" Frågade hon. Juste jag hade varit så inne i mina tankar så jag glömde att vi skulle bada i min pool som är i trädgården. Fast den är ju nergrävd med plattor runt om och jag har inte så speciellt mycket träd. Så vi säger uteplats istället. :)

"Den blåa, det är mer din färg" sa jag och hon nickade och gick in i badrummet för att byta om. Själv skulle jag ta en vit, och jag bytte om i mitt rum.

"Är du klar?" Frågade hon och knackade på dörren.

"Ja du kan komma in" sa jag och hon kom in. När hon kom in så tänkte jag om jag skulle berätta för henne om Omar. Nä, jag väntar till ett bättre tillfälle. Okej, ja detta är ett bra tillfälle men ändå jag tar det senare. För jag pallar inte att hon ska flippa ur nu, för vi ska bada och då vill jag inte prata om det jag vill bara bada och ha kul.

((Omar's perspektiv))

Varje dag sedan vi va har jag bara tänkt på henne. Jag vet inte vad jag ska göra? Jag skulle radera Eriks nummer men råkade istället välja Elina's! Hur kunde jag vara så osmart då jag inte kollar vilket nummer jag raderar? Och efter en stund så kom jag på något annat som inte var samma sak. Jag vet nu varför jag och Elina skildes åt! Det som jag sagt till henne innan var inte rätt: jag åkte till Venezuela och vi tappade kontakten (kort förklaring). Nu vet jag vad som hände egentligen.

Detta hände:

"Omar ska vi gå ut?" Frågade Elina. "Okej det kan vi väll" svarade jag. Det var sommar och vi gick ut i skogen. Vi klättrade i träd och gjorde en massa andra saker som 8 åringar gör. "Okej jag har en idé..." Sa jag och hon nickade. "...vi kan ha en springtävling på denna typ grusgången" hon nickade och vi räknade ner och började springa. Jag hade ledningen fast jag var så koncentrerad så jag märkte inte att grusgången svängde så jag föll. Ner för ett stup som var runt 5 meter ner. Det gjorde så ont och jag kunde inte röra mig. Jag hörde Elina's röst skrika: "OMAR!!" Jag kunde inte svara och tillslut blev allt svart.

((Elina's perspektiv)) (förr)

Jag skrek hanns namn jätte många gånger men inget svar. Jag kände hur tårarna började falla ner på mina kinder. Försiktigt gick jag ner för den branta backen, och eftersom jag var ganska stark så bar jag upp honom på en bit av backen som inte var så brant. När vi var upp tog jag snabbt upp Omar's telefon och ringde mamma. "MAMMA DU MÅSTE KOMMA! OMAR HAR TRILLAT OCH VAKNAR INTE IGEN!" Skrek jag i telefonen och hon kom så snabbt hon kunde.

(En vecka senare)

Omar låg på sjukhus och hade fortfarande inte vaknat. Det kändes så jobbigt att se sin bästa vän såhär. Varje dag kom det bara mer och mer tårar, jag visste inte vad jag skulle göra? Jag visste bara inte! Jag trodde att han var död, och så fick kontakten mellan oss också bli.