Ingen trodde att det var äkta kärlek

Kapitel 21

Jag simmar snabbt upp mot ytan och drar in luft och hostar ut vatten ur lungorna. En hård ström slår in i min rygg och jag åker hårt in i en sten och tappar andan. Jag tumlar runt i vattnet och slår mig överallt känns det som. Precis innan jag tuppar av så kommer jag ihåg en mening som min kusin alltid säger

'Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end.'

~~~James Perspektiv~~~

''Hon svarar inte i sin telefon och ingen har sett henne på ett helt dygn! Hon är fan försvunnen!'' skriker jag åt tjejen i telefonen.

''Jag är ledsen men en människa måste vara borta i 48 timmar innan man kan anmäla han eller hon som försvunnen .'' Säger hon lugnt och vänligt.

''Tack för hjälpen.'' muttrar jag innan jag lägger på.

"Vad fan ska jag göra nu? Vad fan ska jag göra nu!?" Muttrar jag för mig själv när jag kommer på att jag kan ringa hennes kompisar för hjälp. Jag går snabbt hem till henne och knackar på. Jag väntar inte på att nån skulle öppna så jag öppnade dörren direkt och möter en förvånad mormor i hallen. "Jag är ledsen att jag bara springer in men jag tror att jag kan lista ut vart hon är." Säger jag

"Oj då, men då ska jag inte störa!" Säger hon och flyttar sig så att jag kan gå till hennes väska och ta ut hennes IPad. Jag öppnar den och blir lättad av att hon inte har ett lösenord. Jag går in på kontakter och ser massor av namn som jag inte känner igen. Sen ser jag Claras namn och ringer henne först.

"Hallå?" Frågar hon försiktigt

"Hej, det är James och det har hänt en sak med Vanessa."

"Vad har hänt?" Frågar hon förvånat.

"Hon är försvunnen och jag behöver hjälp att leta efter henne."

"Du vet att jag är i Dalarna, eller hur James?"

"Ja, såklart. Men vet du nått ställe där hon brukar gå när hon behöver tänka eller vara ensam?"

"Hon snackade om nått berg vid vattnet där hon gillar att sitta."

"Tack så jätte mycket Clara! Jag ringer dig sen!"

"Okej. Lycka till James!"

Jag avbröt samtalet och gick till mormor som stod i köket och frågade henne om hon visste om ett berg där hon gillar att sitta.

"Det är ett ställe där hon brukade gå som barn.''

''Vart ligger det?'' Frågar jag

Hon förklarar för mig vart berget ligger och jag springer iväg på en gång. Jag kommer fram till vart jag tror är rätt berg och skriker

''Vanessa!''

Inget svar.

''Vanessa!'' skriker jag igen

Fortfarande inget svar.

Jag springer uppför berget och tittar ut över vattnet. Jag vill inte se en flytande kropp som tillhör min livs kärlek...

--------------------------------------------

Tack så jätte mycket för 625 läsare!❤️💙💚💜

Jag ska verkligen försöka lägga ut så ofta jag kan och ni är bäst som läser!❤️💙💚💜