Ingen trodde att det var äkta kärlek

Kapitel 31 (sista kapitlet)

''Vi har samlats här idag för att minnas och hedra Maria Grekgård...''

Redan efter en rad av vad prästen hade sagt så slutade jag lyssna. Jag kunde inte göra det här. Dom senaste 3 dagarna har jag bara legat hemma hos mormor och gråtit. Du kanske undrar hur poliserna kunde komma så snabbt när ingen hade ringt dom. Det visade sig att mormor hade kommit hem tidigare och hittade lappen och ringde 112, sen så hade nån i området hört när första skottet avlossades så då ringde dom också.

Ni undrar säkert också vad som hände med Emelie. Polisen tog henne och förhörde henne och hon erkände allt. Snart ska hon in i förhör och polisen sa att hon kommer få ett långt tag i fängelset.

''Vanessa?'' Mormor knuffade till mig lätt på axeln, ''hörde du vad prästen sa?''

''Um... oj, nej. Jag missade det.''

''Han frågade om du vill säga ett par ord om Maria.''

Jag nickade och gick långsamt fram. När jag gick förbi den vita kistan så drog jag lätt med handen över den. Marias föräldrar hade bestämt att det skulle vara en stängd kista, så att man inte kunde se hennes ansikte. Dom frågade mig hur jag trodde att Maria ville ha det. Jag fick hjälpa att bestämma färgerna på blommorna, kistan och hennes kläder. Jag lyckades att övertala hennes mamma att inte sätta på henne en klänning för jag visste att hon hatade klänningar.

Jag harklade mig och tittade ut över dom få människorna som hade kommit till Marias begravning.

''I förrgår när jag skulle börja skriva på mitt tal så satt jag och stirrade på mitt papper hela dagen. Jag kunde inte skriva nånting. Jag fick inte fram några ord. Så jag tänkte jag försöker imorgon. Så jag försökte igen igår att försöka skriva någonting. Men det kändes inte bra. Alla papprer slutade i papperskorgen eller för fulla av tårar så att jag inte kunde läsa dom, så jag bestämde mig för att inte skriva ett tal. Istället bestämde jag mig för att tala direkt ur hjärtat.

Ett av dom bästa minnena jag har med henne är när jag var 14 och hon 13 då skulle vi åka själva och handla julklappar. Först när vi åkte dit så åkte vi fel och tog fel buss så vi råkade komma till fel sida av stan. Sen på vägen till köpcentrumet så halkade en människa som gick förbi oss och vi började asgarva åt den. 5 steg senare så hade vi också halkat och låg och asgarvade åt oss själva. Sen senare på dagen så blev vi utslängda ur en butik för hon råkade ha ner en vas. Och den var inte billig.'' Jag log genom tårarna som rann ner för min kinder. ''När vi väl kom hem på kvällen så blev vi utskällda av våra mammor.

Tyvärr så fick en av dom bästa och roligaste människorna lämna världen för ett par dagar sen. Hon var en av dom få personer som man kan ringa mitt i natten eller 5 på morgonen. Hon svarade alltid! Hon var en person som när hon ramlade och skrapar upp hela smalbenet så skrattade hon åt det. Hon är en underbar person och kommer alltid vara det!

Maria kanske var min kusin men vi betedde oss som bästavänner. Och bara för att hon tyvärr inte finns kvar här hos oss längre betyder det inte att hon inte finns kvar i våra hjärtan. Hon kommer alltid vara kvar i mitt hjärta.

Jag vill avsluta mitt tal med att säga att jag är ledsen! Jag är ledsen för att jag drog in dig i det här, jag är ledsen för att du behövde mördas bara för att en psykopat vill ha tillbaka sin pojkvän.

Jag älskar dig Maria. Vila i fred min älskling!'' Med det sagt gick jag och satte mig bredvid mormor igen.

-----------------------------------------

'Maria Grekgård 1999-2014

Du finns alltid i våra hjärtan, även när du inte är kvar här på jorden.'

Så stod det på hennes gravsten. På min bästaväns gravsten. Mina ben viker sig under mig och jag sjunker ner på knä i gräset. Ett par sekunder senare så känner jag ett par starka armar runt mig. Jag kramar honom hårt tillbaka och gråter i hans skjorta. James säger inte ett ord tills jag har slutat gråta och drar mig tillbaka. Han ställer sig upp och hjälper sedan mig att göra det. Alla människor hade redan gått tillbaka till sina bilar och var på väg hem till sig själva nu. Hon hissades ner i marken för säkert en halvtimme sen men jag var fortfarande kvar.

''Ska vi gå?'' frågar James lågt.

Det tog ett par minuter innan jag svarade. ''Det känns som att jag sviker henne om jag går här ifrån.'' mumlar jag.

''Du sviker henne inte och det var inte ditt fel, så tro inte det!''

Jag nickade långsamt och började sakta gå till bilen.

I bilen så satt jag och lutade mitt huvud mot James vänstra axel som inte var skadad. Mormor satt i framsätet och körde samtidigt som hon nynnade på nån låt som var på radion.

~~~2 dagar senare~~~

''Har du allt?''

''Ja mormor,'' suckar jag samtidigt som jag och kramar henne hårt. ''Jag är så ledsen för att jag lämnar tidigare än planerat.''

''Det är okej gumman, men jag tror att det här är bäst för dig!''

''Jag kommer sakna dig!'' mumlar jag i hennes stickade tröja.

''Jag kommer sakna dig med älskling! Det har vart jätte kul att ha dig här under sommaren!''

Jag drar ifrån från kramen och tittar djupt i hennes ögon.

''Gråt inte hjärtat.'' säger hon när hon torkar bort en tår som rinner ber för min kind. Efter det går hon fram till min väska och bär den till dörren.

Jag står kvar på samma ställe och ser säkert ut som ett fån. Jag tar ett djupt andetag går fram till Lufsen som ligger på golvet och kramar han och mumlar ett ''hej då''. Jag går långsamt fram till mormor och kramar henne igen.

''Är du säker på att jag inte ska köra dig till tågstationen?''

''Ja det är okej mormor. Jag vill inte besvära dig mer och jag behöver tänka lite.''

''Okej älskling, ha en bra resa!''

Jag nickade, böjde mig ner och tog tag i resväskan och började gå mot bussen som skulle ta mig till mitt tåg. Jag hade bara gått i nån minut när jag hörde hur en dörr smälldes igen och snabba fotsteg kom mot mig.

''Vart är du på väg?'' frågade just den rösten som jag inte ville höra nu.

Jag vänder mig sakta om med tårar i ögonen. ''Jag lämnar'' säger jag lågt med en klump i halsen.

''Vart?''

''Hem.''

''Varför?''

''Du vet varför.''

''Jag menar... varför lämnar du mig?''

''Jag vill ge dig hela mitt hjärta, all min kärlek. För jag tror det är det finaste man någonsin kan ge någon, sitt hjärta. Men jag orkar inte mer. Jag är så ledsen James, men det är för mycket för mig nu. Jag älskar dig verkligen! Det gör jag, men just nu så orkar jag inte mer. Jag vill inte utsätta dig för nån mer fara.'' Jag släppte väskan och gick fram till honom så att jag stod precis framför honom. Så nära att vi nästan nuddade varandra. Jag kunde se tårarna i hans ögon. ''Om ödet vill ha oss tillsammans så kommer vi korsa våra stigar igen. Om vi gör det så kan jag tänka mig att bilda familj med dig. Om du fortfarande har samma känslor för mig.'' Jag drog handen genom hans svarta hår och sen ner till hans kind. Jag ställde mig på tå och kysste honom lätt på kinden.

Sen vände jag mig om och lämnade allt bakom mig.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Det var det sista officiella kapitlet på min berättelse. MEN det kommer en epilog efter det här!

Tack för 3700 läsare!❤️💙💜💚