Ingen trodde att det var äkta kärlek

Kapitel 23

~~~James Perspektiv~~~

''Vem fan är du!?'' Skriker en kort blond tjej till mig när jag står bredvid Vanessa som ligger i sjukhussängen.

"Vem fan är du?" Frågar jag tillbaka

''Ta det lugnt Maria. Det här är James, min pojkvän. Och det här James, är min kusin Maria.'' Säger Vanessa lugnt och ler stort till den främmande tjejen.

''Oj förlåt! Jag trodde att du var nån kidnappare eller personen som ville mörda henne." Sa Maria och skrattade

"Hon tittar alldeles för mycket på skräckfilmer." Sa Vanessa och skrattade med Maria.

Medan dom skrattade så tog jag en titt på hur Maria såg ut. Hon var säkert 20 cm kortare än mig, lite mullig och med lite mörkare hår än Vanessa men det var mycket kortare, precis till axlarna. Hon hade en vit rosa randig tröja med 3/4 ärmar och ett ankare på och ett par mörk blåa jeans.

Det kommer in en doktor i rummet och avbryter deras skratt. Han ler åt dom med en fin rad av perfekta vita tänder.

Han går fram till mig och skakar min hand och säger med ett leende:

''Dr. Johnsson, trevligt att träffas.''

''James.'' sa jag och log svagt.

''Vanessas prover har kommit tillbaka och allt ser bara bra ut. På röntgen så är det ett par brutna revben men annars allt bra.'' Sa han och log.

När Vanessa hörde det så tog hon en står lättad suck.

''Men dom dåliga nyheterna är att polisen kommer komma att förhöra dig och jag vill att du lovar mig att inte stressa upp dig för mycket. Okej?''

''Okej.'' Sa hon nervöst.

''Det kommer gå bra.'' mumlar jag mot hennes kind när jag pussar henne på kinden. Maria kramar hennes hand och mumlar ett ''lycka till och ta det lugnt'' innan vi går tillsammans ut.

~~~Vanessas perspektiv~~~

Jag tog ett djup andetag men ångrade det snabbt. En skarp smärta bröt ut i min högra sida.

''Mår du bra?'' frågade Dr. Johnsson när poliserna kom in.

Jag nickade kort till svar innan det kom in två långa polismän i rummet. Båda hade kort svart hår men ena hade mer gråt i. Den med det mer gråa håret kom fram till mig och skakade min hand och sa:

''God dag, jag är Johan Sten och min kollega är Ashton Hood.'' Ashton vinkade åt mig i bakgrunden. ''Vi ska utreda mordförsöket på dig.''

Då slog det mig. Hur hamnade jag ens i vattnet? Hur länge var jag borta? Vilken dag är det? Vem försökte mörda mig?

''Vilken dag är det?'' frågar jag

Dr. Johnsson och båda poliserna kollade på mig lite konstigt innan Ashton svarade mig med en Amerikansk dialekt

''Det är torsdag idag.''

Jag nickade till svar.

''Nu ska du berätta allt som du kommer ihåg från den kvällen för mig.''

--------------------------------------------

Tack så jätte mycket för 768 läsare!❤️💙💜💚

Hoppas att ni gillar kapitlet och jag försökte göra det lite längre än vad jag brukar.