You have my word (TFC)

Kapitel 7

Det var Jessie. Hon tog snabbt tag i min arm och sprang iväg med mig släppandes efter sig. Vi sprang ut ur lägenheten men blev stoppade av en stor klump av tjejer som skrek åt varandra. Men vi sprang förbi dem med våra jackor i händerna. Vi sprang så långt vi orkade fast stannade när vi kommit en bra bit ifrån hustet och hämtade andan.

Jag var så chockad av det som nyss hänt men samtidigt ursinnig för att killarna hade lämmat oss.

"Hur kunde dem bara lämna oss?" flåsade jag fram. "Idioter" flåsade Jessie. "var är vi förresten?" Sa Jessie efter en liten stund. Vi såg oss om kring i kol mörkret, fast vi kände inte igen oss. Bara höghus överallt. "Jag vet inte" mumlade jag. "jag kan kolla på min mobil" sa jessie och tog fram den. Eller nej, hon tog inte fram den, för hon hade den inte. "Var fan är min mobil?" sa hon högt. Jag skakade på huvudet och letade efter min mobil. Men den var inte där. Vad skulle vi göra utan mobiler? Tänk om vi är på någon farlig plats?

Jag svor tyst och satte händerna på mitt bakhuvud. Jag började få panik. Jag frös. Om huvudet om mina händer. Det var snö överallt. Jag började andas lite häftigare. "Killarna har lämnat oss, en pedofil försökte komma åt oss, vi har ingen anning var vi är, vi har inga mobiler och det är mitt i natten!" Sa jag lite hest till mig själv. Jag såg att Jessie också började få lite panik. "Vad ska vi göra?" sa hon till mig. Jag svarde inte. Jag bara såg mig omkring och började andas tyngre och tyngre. Snabbare och snabbare. Jag också började frysa mer och mer. Små svarta prickar började dansade framför mina ögon och jag vinglade till. "Bella? Är du okej?" Jag vinglade till ännu en gång och hon tog tag i mina axlar. "Lugna ner dig! Stanna med mig. Ta djupa andetag,  vi vill inte att det ska bli som förra gången, okej?" Sa Jessie så lungt så möjligt och kramade mig.

Bussen var nästan tom så vi satte oss längst bak och gosade ihop oss för att bli ännu varmare. Sen stannade bussen och det var jätte många som klev på. Bussen fortsatte åka förbi stationer och någon slog sig ner bredvid mig, men jag orkade inte titta efter vem det var, jag var för trött. Sedan kände jag en hand på mitt lår. Och jag som bara hade ett tunt par genomskinliga strumpbyxor. Jag ryckte till lite med det samma när den kalla handen rörde mig. Men jag vågade inte se efter vem det var. Jag satt helt spänd, i väntan på att handen skulle försvinna, flytta på sig eller något! Plötsligt stannade bussen och jag ställde mig snabbt upp. "Oj! Här ska vi av! Kom nu!" sa jag och drog den förrvirrade Jessie med mig. Innan vi klev av vände jag mig diskret om för att se vem det var som hade satt sin hand på mitt lår. Men det var ingen där.