You have my word (TFC)

Kapitel 9

Ilska började flamma upp inom mig. Jessie såg chockad men samtidigt arg ut. Hon mumlade argt något som jag inte hörde och öppnade dörren. Jag såg Omar le lite försiktigt mot henne och hon drog in honom. Jag kände mig ledsen när jag såg honom. Jag ville bara säga att allt var förlåtet och krama om honom. Vara trygg i hans famn. Men min ilska var starkare så jag avstod. Jessie gick in i vardagsrummet med Omar efter sig. "Sitt" befallde hon med en lugn men förbannad röst. Han satte sig. Jessie stod framför honom och jag stod en bit bakom henne. "Nå? Vad har du att säga till ditt försvar?" Sa hon. Han öppnade munnen men jag hann före. "Ni lämnade oss! Ni stack! Vi blev kvar i ett ställe som vi inte ens visste var det var! Och vill du veta vad som hände när vi försökte leta efter er?!" Skrek jag till honom. Jag kände tårarna brännde under ögonlocken men jag tryckte tillbaks dem. Han försökte säga något men jag lät honom inte. "Det var en pedofil på festen!"Skrek jag.

All färg i Omars ansikte försvann. Han var helt stum. Jag förtsatte. "Och det var inte det värsta! Vi var mitt ute i natte, mitt ute i ingenstans. Iskallt var det ute också! ISKALLT" skrek jag skoningslöst till honom och han blev ännu vitare i ansiktet. Tårarna fortsatte bränna under ögonlocken. "Ni lämnade oss... Utan förvarning...! Hur kunde du?" Sa jag tyst med gråten i halsen. En ensam tår fall sakta ner för min kind. Han ställde sig upp men jag gick där ifrån.

Jag hörde att han följde efter mig även med Jessies protester bakom sig. Jag gick upp till mitt rum och stängde dörren efter mig. Jag satte mig pä sängen och lät tårarna sakta rinna ner för mitt ansikte.  Omar kom in jag ställde mig snabbt upp och torkade av min tårar från mina kinder med min hand. Han kom närmare.

"Bella... Snälla fölåt mig" Viskade han och tog min hand från min kind men jag ryckte bort den. Han nickade ocbh väntade sedan att jag skulle säga något mer. Men vad skulle jag säga? Visst det kanske inte var deras fel men jag var fortfarande arg och ledsen. Och framför allt besviken, han hade svikit mig. "Jag behöver tid." sa jag tyst. Han försökte protestera men jag avbröt honom. "snälla. Vi har nyss träffat och jag har redan varit med om jätte mycket för så kort tid. Så snälla. Allt jag ber om är tid. Det är allt jag behöver, tid." Sa jag trött. Han såg ledsen ut men nickade. Jag följde honom till hallen och innan han gick ut genom dörren vände han sig om och såg ut som han trodde han skulle få en kram eller något som hejdå. Men jag rörde mig inte. Jag stod där och såg honom försvinna ut genom dörren med en tom blick. Jag sa inte ens hejdå, jag bara lät honom bara försvinna.