Min blick vandrade längs alla tonårskroppar som dansade vilt till musiken. En suck lämnade min mun innan jag vände på klacken och tog mig ut ur den varma lägenheten. Fester var nog inte min grej ändå.
Snabbt och vant tog jag mig ut ur lägenhetsbyggnaden och påbörjade min promenad mot busshållplatsen. Klockan var bara runt elva så det borde gå bussar hem fortfarande. Annars hade jag ett problem.
Bara någon minut senare uppenbarade sig busshållsplatsen framför mig. Den såg dock inte ut som den brukade, det satt någon på den lilla bänken. Egentligen är det ju rätt normalt att det satt någon på bänken intill en busshållsplats. Men jag brukade alltid vara ensam när jag tog bussen från Noel på Söder hem till mig i Huddinge. Det säger väl bara nåt om hur dött det stället är.
Utan att jag hade hunnit tänka på det så var jag framme vid busshållsplatsen. Jag kunde nu se att det var en tjej i min ålder som satt på bänken. Hon verkade ha märkt att jag hade kommit eftersom att hon sakta lyfte på huvudet för att möta min blick. När jag för första gången såg hennes ansikte fick jag en liten chock.
Hennes ansikte såg trött och utmärglad ut. Under ögonen hade hennes mascara runnit i kanaler som hade skapats utav tårarna som just nu rann längs hennes kinder.
Jag tror aldrig att jag hade sett någon som henne. Hon såg så förstörd ut. Det var som om all lyster hade försvunnit ur hennes ansikte, det var som om all glädje och lycka hade runnit ur henne.
Utan att tänka tog jag några steg och slog mig sakta ned bredvid henne. Rörelsen fick henne att vrida lite på huvudet för att möta min blick.
"Är du okej?", sa jag försiktigt, rädd för hennes reaktion. Hon stirrade in i min ögon i några sekunder innan hon slutligen långsamt skakade på huvudet. "Jag är inte okej, inte på långa vägar och jag kommer heller aldrig bli det."
Det var det första och sista hon sa innan hon lämnade mig ensam och förvirrad.
