Jocelyns perspektiv
Jag pillar på det avskavda röda nagellacket som pryder mina naglar. Det hade gått lite mer än en månad sedan jag var här sist. Saker hade förändrats mycket på den månaden. Mitt liv hade inte förändrats så här mycket sedan du försvann.
Imorse hade jag vaknat upp I Ludwigs säng med hans armar virade kring min kropp. Det var länge sedan jag mådde sådär bra som jag gjorde när jag vaknade.
Men vi hade våra vägar hade skilts ganska tidigt imorse, vi båda skulle iväg på olika saker. Du berättade inte vad du skulle göra, det gjorde inte jag heller. Vi kunde prata om allt, det fanns ingenting som vi inte kunde prata om. Eller Miranda det var ett ämne som jag helst slapp att prata om, men om jag var tvungen kunde jag ju göra. Men det gjorde för det mesta för ont att prata om.
Jag märkte på dig att du också hade ett sånt ämne, skillnaden var att jag inte visste vad ditt ämne handlade om. Ibland kunde du tystna och försvinna in i din egna värld utan att förvarna. Jag sa inget om dem tillfällena, jag visste inte om det var något du ville prata om. Eller egentligen var det ganska uppenbart att du inte ville prata om det eftersom att du aldrig gjorde det.
Men jag märkte på dig att det var något som var jobbigt för dig, något som hade påverkat dig mycket. För under dem där stunderna när du försvann ifrån verkligheten så blev dina ögon glansiga utav tårar och handen du alltid höll knuten blev vitare och vitare för att du pressade ihop den så hårt.
————
Illamåendet slog somvanligt till så fort jag tog det första steget in på kyrkogården. Dem tjugotvå gravarna som låg före Mirandas hade jag memorerat utan och innan. Det var så många gånger jag hade kommit hit men endast tagit mig till graven som låg närmast Mirandas. Sen hade jag inte orkat mer.
För allt blev ju mycket påtagligare när jag var där. Graven var ju beviset på att hon faktiskt inte längre levde. Den vetskapen fyllde mig med en smärta jag aldrig hade känt förut. Både fysiskt och psykiskt.
Som varje gång jag var här tog det mycket längre än fem minuter för mig att promenera till Mirandas grav. Men tillslut, efter nästan en kvart var jag ändå framme. Eller ja, jag befann mig vig graven närmast Mirandas. Hela tiden hade min blick varit fäst ned i marken, då slapp jag se graven i förväg.
Men nu lyfte jag plötsligt blicken och såg dig stå där framför graven. Min hjärna kopplade inte riktigt det som skedde framför mig.
För varför skulle du, Ludwig, stå framför min bästaväns grav med tårarna rinnandes längs kinderna och om och om igen mumla förlåt?
