Jocelyns perspektiv
Den där grejen med papperslappen och mitt nummer hade Miranda kommit på. Mest som en kul grej men också för att jag skulle träffa någon som inte var henne eller min familj.
Miranda och jag hade bott grannar så länge jag kunde minnas. Genom åren hade vi gjort allt möjligt tillsammans. Hon var den enda som förstod mig påriktigt, den enda som orkade vara med mig.
Jag hade alltid varit otroligt blyg, knappt sagt något. Men med henne hade det aldrig varit så, med henne kände jag mig trygg att prata och säga exakt vad jag ville.
Vi hade upplevt så mycket med varandra, våra bästa och sämsta stunder. Vi hade skrattat tills tårarna rann och det krampade i magen, samtidigt som vi hade funnits där för varandra i jobbiga perioder.
Men den värsta perioden i hela mitt liv så stod Miranda inte längre vid min sida. Det var ju just därför det var den värsta perioden i hela mitt liv. Miranda hade lämnat min sida och skulle aldrig komma tillbaka.
Det gjorde fortfarande ont, varenda dag fanns smärtan där och gjorde sig påmind. Allt påminde om henne, även fast att vi hade fått flytta till en gata andra sidan stan för att jag inte orkade se hennes tomma hus varje dag.
Miranda hade tillskillnad från mig alltid varit otroligt driven. Hon hade haft sina mål och visste redan som femåring vad hon skulle göra i livet. Allt var redan klart för henne, men hon hann inte börja leva påriktigt förens hennes liv tog slut.
Den där kvällen allt hände hade hon varit påväg hem från sin pojkvän, Hugo. Tydligen hade hon fått i sig en mängd vin eftersom att det var det som poliserna skyllde hennes död på. Att hon var full och körde mot rött.
En lång period efter hennes död hade jag varit arg dagarna i ända. Arg på henne för att hon lämnade mig ensam, arg till Hugo som uppmanade henne på att dricka, i stort sett hade jag bara varit arg på allt och alla. Arg men egentligen ledsen, egentligen helt förkrossad och förstörd över min bästaväns död.
Men jag var nog fortfarande lite arg, men bara på killen som hade kört den andra bilen. Om han hade varit långsammare så hade Miranda fortfarande levt. Jag var säker på det.
Mina föräldrar hade försökt övertala mig att det inte var hans fel, att han bara var på fel plats vid fel tillfälle. Men någon behövde få skulden för det ellerhur? Och då var det solklart, skulden låg på honom.
Killen i den andra bilen, det var hans fel att Miranda inte längre stod vid min sida. Jag skulle aldrig förlåta honom.
