Jocelyns perspektiv
Jag stänkte det iskalla vattnet i mitt ansikte. Idag var en sådan dag då jag bara ville glömma. Jag ville bara glömma bort allt som hade hänt. Jag ville bara glömma bort henne. Genast högg det till i hjärtat när mina tankar kom in på henne.
Hur lång tid skulle det ta innan det slutade göra ont?
Hur lång tid skulle det ta innan jag kunde tänka på det utan att gråta?
Hur lång tid skulle det ta innan jag ens kunde prata om det?
Men jag skulle försöka vara stark. För hon hade alltid kämpat alltid, även fast hon gick i motvind.
———
Jag tog ett djupt andetag och drog upp dörren till skolan som jag skulle spendera min resterande gymnasietid på. Framför mig i min hand höll jag min mobil där all info om idag fanns.
Eftersom att det hade gått nästan tre år utav gymnasietiden så kände redan min klass varandra. Alltså skulle jag få rollen som "den nya tjejen".
Relativt snabbt tog jag mig till klassrummet där min klass tydligen befann sig. Jag stannade utanför dörren och tog återigen ett djupt andetag. Min blick synade kläderna jag hade valt för dagen. Allt var lika svart som natten. Svart hade varit hennes favorit färg.
Sakta lyfte jag handen och knackade på dörren som ledde in till klassrummet. Genast hördes fotsteg och bara någon sekund senare öppnades dörren utav en medelålders kvinna. Hon gav mig ett leende och presenterade sig sen som Helena.
Helena la sin hand på min rygg och gick sedan tillsammans med mig djupare in i klassrummet. Det var ett ganska litet klassrum, men det fick ändå plats runt 20 elever, bord och stolar.
Jag leddes fram till den vita tavlan med hjälp av Helena som hela tiden höll en beskyddande hand på min rygg. "Så hörni klassen, det här är Jocelyn Taylor, hon ska gå här med er den resterande tiden!" Helena log varmt mot mig och bad mig sedan att sätta mig på den lediga stolen som stod relativt långt bak i klassrummet.
Helena började lektionen, som tydligen var svenska och introducerade ett nytt område vi skulle börja jobba med. Beskrivande texter.
Svenska hade alltid varit mitt bästa ämne. Jag hade mycket enklare att uttrycka mig i skrift än i tal, varför visste jag inte det var bara så.
Helenas genomgång verkade vara klar eftersom att alla andra runtomkring mig hade fällt upp sina datorer och påbörjat sitt skrivande. Plötsligt stod Helena vid mig med en dator i handen. Hon berättade att jag skulle få datorn av skolan under min skoltid här. Sen gick hon även igenom grunderna för hur datorn fungerade, innan jag slutligen också fick börja skriva.
Uppgiften var ganska enkel egentligen, skriv någonting som berör dig, det kan vara en berättelse, låttext, dikt eller varsomhelst. Så jag skapade ett nytt dokument och lät sedan mina fingrar svepa över tangenterna.
första utkastet
förut tänkte jag ofta att ingenting egentligen spelade någon roll. men sedan försvann du och plötsligt började allt spela allt roll.
