Illamåendet slog till så fort jag såg den lilla skylten. Men jag visste att det var dags, jag hade inte varit där på länge.
Långsamt gick jag uppför den lilla grusgången samtidigt som jag försökte låta bli att frestelsen att gå hem igen. Promenaden som egentligen borde ha tagit fem minuter tog istället tjugo minuter. Jag visste ju exakt vart jag skulle men jag kunde inte förmå mig att gå snabbare.
Jag svängde runt en krök och plötsligt var den där framför mig. Då var det som något brast inom mig. Jag sprang dem sista få stegen och försökte låta bli att skrika högt. Mina fingrar vandrade längs dem ingraverade bokstäverna, illamåendet ökade för varje sekund.
Här vilar Miranda Eksjö. Förevigt älskad och saknad. 1997 - 2015
Tårarna sprutade ur mina ögon och jag grät hysteriskt. Det har var anledningen till att jag var här så sällan. Så fort jag kom hit så blev det så tydligt, hon fanns inte längre. Jag skulle aldrig få höra hennes röst, aldrig få prata med henne eller aldrig få möta hennes ögon igen. Det gjorde så ont i mig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Smärtan i mitt bröst ökade för varje sekund, illamåendet ökade drastiskt och tårarna fläckade igen min syn. Sakta satte jag mig ned med gravstenen som ryggstöd. Jag grät som om det inte fanns någon morgondag.
Jag vet inte hur länge jag satt där men tillslut orkade jag resa mig upp för att hämta blomman jag alltid lämnade vid hennes grav. Blomman var blå och väldigt liten, men som hon själv alltid hade sagt. Betydelsefulla saker behöver inte vara stora.
———
Min hastighet ökade för varje steg jag tog. Just nu ville jag bara bort från den här platsen. Den här platsen som gav mig så mycket ångest, sorg och ilska. Jag sprang med blicken ned i marken och tårarna rinnandes längs kinderna.
Det var därför jag inte såg killen som jag plötsligt krockade in med.
Ludwigs perspektiv
Tillsammans med den enkla blomman jag höll i handen så började jag gå mot platsen jag besökte ganska regelbundet.
Det var alltid lika plågsamt att vara här. Minnena blev tydligare och mardrömmarna blev alltid värre efter att jag hade varit här. Men ändå fortsatte jag att komma hit, för den där kvällen skulle följa med mig för resten av mitt liv. Mitt livs misstag.
Med blicken ned i marken och musiken högt spelades i öronen så gick jag mot plasten jag fruktade så mycket. Det var därför jag inte såg tjejen jag plötsligt krockade in med.
Min blick drogs genast till henne. Till henne och hennes förstörda ansikte. Tårarna rann och det syntes att dem hade gjort det länge. Jag drog ut en av mina hörlurar, och granskade hennes kropp med mina ögon. Hon var klädd i endast svarta kläder, dock passade det bra på henne.
"Jag är fortfarande inte okej", sa hon och mötte min blick en sista gång innan hon fortsatte iväg bakom mig. Själv stod jag kvar där med ett förvirrat ansiktsuttryck. Men så plötsligt förstod jag allt. Det var ju hon från busshållplatsen.
Med tankarna på henne fortsatte jag gå den sista sträckan innan jag var framme. Mina ögon noterade att det låg en liten blå blomma intill graven, vilket det gjorde lite då och då. Långsamt läste jag dem ingraverade bokstäverna. Det gjorde alltid lika ont.
Här vilar Miranda Eksjö. Förevigt älskad och saknad. 1997 - 2015
