Ludwigs perspektiv
Hela morgonen bestod utav stress. Jag vaknade alldeles försent så jag fick stressa igenom hela min morgon, bara för att hinna i tid till min svenska lektion. Noel hade sagt att vi hade börjat med något nytt moment och tydligen var det viktigt att vara närvarande eftersom att det skulle räknas in i vårat slutbetyg.
Efter mycket om och men så tog jag mig ändå till skolan i tid. Eller just som Helena stängde dörren så halvrusade jag in i klassrummet. Såg bokstavligen ut som en idiot.
Mina ögon svepte lätt över klassrummet för att se vart mina vänner satt. Men jag hann inte länge än till hälften av klassrummet innan mina ögon fastande på något. Eller rättare sagt någon.
Hon var klädd i helt svarta kläder. Det hade hon varit varje gång vi hade setts. Och nu satt hon plötsligt i mitt klassrum, utan att jag visste varför.
Jag insåg ganska snabbt att jag stirrade så jag fäste blicken i golvet och gick snabbt till den lediga stolen bredvid Noel.
Lektionen började och Helena gick igenom allt ganska snabbt innan vi kunde börja. Under hela genomgången kastade jag små blickar på henne. Dock verkade hon inte ha noterat att jag var där, eftersom att hon inte såg på mig en enda gång. Hon hade förmodligen inte tänkt lika mycket på mig som jag hade tänkt på henne.
Min blick förflyttades till Noels tomma dokument som stod öppet på hans dator. Jag lutade mig diskret lite närmare honom för att ingen skulle höra, "vem är den nya tjejen?"
Han såg på mig och ryckte lite på axlarna, "tror att hon heter Jocelyn typ, verkar rätt konstig". Jag nickade lite och lutade mig sedan tillbaka i min stol. Ett litet leende spreds längs mina läppar, Jocelyn alltså. Fint namn.
————
Lektionen tog slut och jag styrde mina fötter till mitt skåp. Alla mina kompisar hade skåp i en helt annan del av skolan, men skåpen räckte inte till så jag och typ fem andra fick ha sina skåp här. Jag var inte direkt jättenöjd med det eftersom att mitt skåp och mina kompisars skåp låg i motsatta riktningar av skolan. Det gjorde att mina kompisar många gånger gjorde upp planer utan att säga något till mig.
Trött justerade jag siffrorna så att dem stod i den rätta kombinationen. Låset åkte upp med ett litet klick och jag öppnade skåpet. Inuti mitt skåp var det någorlunda städat, inte perfekt direkt men inte heller kaos. Jag la in mina grejer och bläddrade lite bland böckerna som fanns därinne för att hitta rätt bok. Religions boken alltså.
Plötsligt hörde jag hur ett skåp öppnades till höger om mig, min blick flyttades genast dit. Och där stod hon, igen. Som en änglauppenbarelse. Det var som om hade en gloria runt om sig, men glorian talade bara om att hon var ömtålig. Att hon var sönder i bitar.
Sakta lyfte jag ur min religions bok och stängde sedan skåpet igen. Min blick synade henne från topp till tå, hon var definitivt längre än de flesta tjejer i vår ålder men samtidigt kortare än mig.
"Jocelyn alltså", sa jag lite som ett konstaterande. Hennes förvånade blick mötte genast min, "ja...?" Snabbt fyllde jag i Ludwig och fick ett litet försiktigt leende tillbaks. "Har du börjat här?" Hon nickade sakta och såg genast lite sorgsen ut, "ja, det blev så tillslut." Hennes röst lät så otröstlig och inte alls sådär hoppfull som många elevers röster lät nu när studenten närmade sig. En konstig känsla om att vilja krama om henne spreds i min kropp.
"Du Ludwig jag måste gå men hör av dig", snabbt tryckte hon ned en liten hopknölad pappersbit i min hand och lämnade mig sedan. Försiktigt öppnade jag den lilla pappersbiten, ett stort leende spreds längs mina läppar. Hon hade gett mig sitt nummer, det var alltså löftet på en fortsättning.
————
Jag vred mig om i min säng för säkert tusende gången, klockan var runt två och jag kunde inte sova. Tankarna på henne ville inte släppa. Jag greppade min mobil som låg på nattduksbordet. Numret var redan inlagt i min kontaktlista, ifall att hon skulle ringa liksom.
Ludwig 02.16
är du vaken denna ljuvliga tisdagsnatt?
Snabbt kom dem tre prickarna upp på skärmen, tecknet på att hon skrev. Leendet spreds längs mina läppar.
Jocelyn 02.17
ljuvlig skulle jag inte kalla den
Ludwig 02.18
vad skulle du kalla den då?
Jocelyn 02.18
vafan den är väl som alla andra nätter, fyllda av tårar
Jocelyn 02.18
sorry ska inte vara jobbig
Ludwig 02.19
du är inte jobbig
Jocleyn 02.20
mhm
Jocelyn 02.21
får jag fråga vad du gjorde på kyrkogården förut?
Ludwig 02.22
besökte en grav
Jocelyn 02.23
jag beklagar
Ludwig 02.23
det var ingen jag kände egentligen, men det gör ont ändå
Jocelyn 02.24
fattar
Jocelyn 02.24
du borde sova, godnatt Ludwig.
Ludwig 02.25
godnatt Jocelyn.
läst
Vi hade inte känt varandra länge alls, egentligen så kände jag henne knappt. Men det kändes som att vi hade känt varandra i minst ett år, hon var inte som någon annan jag hade träffat förut.
Vissa som Noel tillexempel uppfattade henne som konstig eftersom att hon var så pass egen, men jag skulle säga att det var det fina med henne. Jocelyn var verkligen Jocelyn, ingen annan.
Jag gillade det med henne, trots att jag knappt kände henne.
