Jocelyns perspektiv
Jag satt utanför min No sal och väntade på att lektionen skulle börja. Min blick var fastklistrad i min mobil som jag höll mina händer.
Egentligen kollade jag inte på något speciellt men en plötslig notis från Facebook väckte min uppmärksamhet. Snabbt klickade jag mig in på appen som jag nästan aldrig använde.
Längst upp i mitt flöde så fanns det en bild med en text, "idag för fyra år sedan med Annica Taylor och Miranda Eksjö."
Mina ögon fastande på bilden, trots att jag egentligen inte ville se den. Bilden föreställde mig och Miranda framför en sjö. Trots att det endast hade varit mars så hade vi envisats med att få bada. Så mamma hade följt med oss dit. Delvis för att se till så att vi inte drunknade i det iskalla vattnet och delvis för att uppdatera omvärlden om dessa två ytterst speciella femtonåringarna.
Det högg till i hjärtat när jag såg bilden. Jag önskar att jag hade tagit vara på tiden med Miranda, inte tagit den och henne för givet.
Jag kände hur den första tåren rann längs min kind. När skulle det sluta göra ont? Jag orkade inte leva med smärtan varje dag.
Fler och fler tårar anslöt sig, folk måste trott att jag var helt galen. Vem fan sitter med tårarna sprutade längs kinderna en vanlig onsdags morgon liksom?
"Herregud Jocelyn vad har hänt?!" Ludwigs oroade stämma fyllde plötsligt mina öron och jag kunde inte låta bli at släppa ifrån mig en suck. Varför var han tvungen att se mig nu, i mitt värsta tillstånd? Mascaran som jag hade lagt på mina ögonlock imorse hade förmodligen smetats ut, jag såg nog inte så tilltalade ut.
Plötsligt kände jag hur Ludwig flätade ihop våra händer och drog upp mig från bänken jag tidigare hade suttit på. "Kom vi drar hem till mig", och utan att jag hann protestera så började han snabbt leda mig ut ur skolan.
———
En halvtimme senare var vi hemma hos Ludwig igen. Resan hit hade varit tyst, min blick hade hela tiden varit fastklistrad nere vid mina händer. Jag hade inte riktigt vågat möta Ludwigs blick, jag antar att jag skämdes för att han behövde ta hand om mig.
Vi satt i Ludwigs soffa, stämningen var stel och pressad. Men helt från ingenstans så bestämde jag mig bara. Ludwig skulle få veta sanningen, han förtjänade att få veta den.
Jag tog ett djupt andetag och mötte för första gången hans något oroliga blick, och sen började jag bara berätta. Från början till slut.
———
Det tog min en stund att berätta allt, runt en kvart kanske. Men det som förvånade mig mest var att det inte hade fallit en enda tår. Kanske för att jag hade varit fokuserad på att bara berätta allt utan att gråta, kanske för att jag sakta men säkert började bearbeta allt.
För andra gången idag tog Ludwig plötsligt tag i min hand. Våra blickar möttes och han gav mig ett litet sorgset leende. "Jocelyn, kom hit"
Precis som tidigare idag väntade han inte på mitt svar utan drog mig bara in i hans famn. Hans armar var tätt virade runt min kropp, han kramade om mig hårt.
Och där i just den stunden, då brast allt.
Jag hade väl på något sätt försökt inbilla mig att jag var på bättringsvägen men det var bara att inse. Jag var långt långt ifrån att börja acceptera allt som hade hänt. Jag hade knappt ens förstått att Miranda aldrig skulle komma tillbaka, att jag aldrig skulle få träffa henne igen.
Dem tankarna gjorde så ont. Smärtan i mitt bröst gav en tryckande känsla och allt jag ville var att fly ifrån min egna kropp. Jag ville fly ifrån den och lämna alla tankar och känslor där.
Jag ville bara sluta känna, för det enda jag kände var smärta. Djup, molade smärta som påminde mig om henne varenda sekund.
———
En lång stund hade vi legat tillsammans, så tätt ihop virade så att vi nästan blev en. Ludwigs hand hade strukit mig över ryggen, en rörelse som lugnade mig. Efter en stund så hade även mina tårar slutat rinna.
Vi satt just nu i Ludwigs kök, på en varsin stol som stod på varsin sida av det rektangulära köksbordet.
"Kan du följa med mig hem ikväll? För jag vill inte vara själv" Han nickade samtidigt som ett försiktigt leende spreds längs hans läppar, "är inte det en Veronica rad?"
Jag nickade entusiastiskt och log, " mitt hjärta blöder". Ludwig log bara innan han återigen drog in mig i hans famn.
Killen gillade verkligen kramar.
