Jocelyns perspektiv
Ja så det blev ju så tillslut. Vi två hamnade isär. Vi var väl inte dem pusselbitarna som var perfekta för varandra. Vi klickade till viss del, men man ska inte behöva limma ihop två pusselbitar för att dem ska passa.
Jag vet inte om det gjorde ont eller om jag var glad för det. Jag ryckte mest på axlarna och bara var. Jag bara var någon osynlig tills ett nytt kapitel i mitt liv börjar. Vem vet vad jag gör om ett år? Tio år? 50 år?
Kanske sitter jag på en balkong och ser ut över någon atlant eller så har jag hamnat någon helt annanstans. Jag vet iallafall att jag alltid kommer bära med mig Miranda och Ludwig i bakhuvudet. Och vart jag än går så kommer mina fotsteg tillslut ta mig till hennes grav där både hon och Ludwigs och min kärlek är begravd.
Slut.
