Ludwigs perspektiv
Vi satt på en parkbänk med blickarna mot varandra. Ilskan kokade inom mig. Sorgen brann inom mig. Lyckan kändes alldeles för långt bort.
Hon satt framför mig, Jocelyn med sin änglalika aura. Jag undrade om den där auran någon gång hade lyst starkt och förmedlat hopp till dem som såg den. För så länge som jag hade känt henne så hade bara den där auran förmedlat sorg och hopplöshet.
Det var som att hon förut hade haft ett par vingar som hade lyft henne till skyarna. Men nu vingarna hade dragit sig tillbaka in i mörket och nu fanns endast hon kvar med båda fötterna på jorden.
Hon var en ängel som inte förtjänade att leva sitt liv på jorden. Hon var någon som mycket bättre skulle passa någonstans där all vardagsstress inte fanns.
Men vem var jag ens att prata om henne? Jag hade ju inprincip förstört hennes liv. Egentligen så skulle jag vara ta mitt pick och pack och försvinna ut ur hennes liv. Men det gick inte, det var någonting med den där trasiga auran som fick mig att dras till henne.
Ibland vid några ytterst speciella tillfällen kunde jag skymta ett leende på hennes läppar eller tillochmed få henne att skratta. Dem tillfällena fick mig att kunna föreställa hur den gamla Jocelyn var. Den Jocelyn som Miranda fick uppleva. Den Jocelyn som dog tillsammans med Miranda.
För det var ju så, Jocelyn var inte alls samma person längre, det märktes. Hennes själ dog tillsammans med hennes bästavän och nu fanns endast hennes kropp kvar på jorden.
