Vinden sved i mina ögon men det var inget jag brydde mig om. För plötsligt var våra läppar sammanpressade.
————
En halv dag tidigare - Jocelyns perspektiv
Jag flätade mitt ljusbruna hår i två flätor och reste mig redan från golvet för att syna mig själv i spegeln. Jag bar ett par svarta slitna jeans, en svartvit randig långärmad tröja och en mörkgrön college tröja över det. Simpel outfit, men vem orkar ens anstränga sig?
Planen för ikväll var att ta sig till parken där ett stort gäng från skolan skulle samlas för att bara hänga. Egentligen var ju detta inte alls något jag skulle ha gått på men för några timmar sedan hade Ludwig smsat och bönat och bett för att jag skulle komma. Så jag följde hans vilja som en trogen hund.
Vi två skulle ses vid pizzerian som låg nära mig om tjugo minuter. Där skulle vi köpa en pizza att dela på och sedan ta oss till parken, det var tydligen en grej att man skulle ha med sig mat.
————
Ludwig och jag vandrade i tystnad längs den högljudda vägen, i hans händer vilade den varma pizzakartongen. Enligt Ludwig var detta en tradition, ses i parken för att fira att våren var påväg. Egentligen var det konstigt att fira in våren i mars, snön hade ju knappt försvunnit. Men jag antar att dem flesta inte tänkte på det, dem var bara där för att ha kul.
Efter ytterligare några minuters promenad kom vi fram till parken där ett stort gäng redan hade samlats. Genast kom det fram folk till Ludwig som ville hälsa. Han verkade vara en sån kille som kände många men samtidigt inte hade många som kände honom på djupet. Det kändes som att han hade många som bara kände skalet utav honom. Eller så var det bara jag som alltid trodde att alla personer hade djupa personligheter.
Just nu stod iallafall en kille med brunt hår framför mig, tydligen hette han Axel. Han försökte just nu kommunicera med Ludwig på sin kassa tyska vilket inte gick så bra eftersom att Ludwig inte ens snackade tyska. Konversationen flöt på en stund mellan de två, jag stod dock bara tyst på sidan och följde konversationen med öronen och ögonen.
Men tillslut verkade ändå Axel vara klar med snackandet eftersom han gav Ludwig en vänskaplig kram. "Ich liebe dich Ludwig och Jocelyn det var kul att träffas!" Jag log och nickade medan Ludwig bara skakade på huvudet, även fast leendet var stort på hans läppar.
Axel hade lämnat oss ensamma så vi satt just nu på ett parkbänk. Mitt huvud var lutat mot hans axel och hans högra arm vilade längs min högra sida. Marskylan var ett faktum, den råa luften fick min kropp att domna bort. Men delarna där Ludwigs kropp nuddade min, vid dem delarna var min kropp varm.
Vi började prata om vänner och vänkretsar. Ludwig hade ju en väldigt stor vänkrets där alla enligt honom själv kände alla. Från mina öron lät dem som ett sånt drömmigt gäng alla vill ha. Blandat med tjejer och killar, från olika klasser och skolor och med en fin gemenskap.
Ludwig pratade ett tag om sina egna vänner när frågan om jag inte kunde berätta lite om mina vänner kom. Jag kände hur hela min kropp spändes, det här med vänner var ju inte direkt min grej. Eller egentligen hade jag ju under ett års tid haft ett litet gäng.
Sakta började jag berätta om åttan för Ludwig. Om hur jag och mitt tjejgäng på sju starka viljor från början hade nära varandra men sedan slutat helt splittrade. Bråken hade avlöst varandra, alla bråkade med alla. Jag berättade om Elina och hur hon hade fått alla bråk att stoppas en måndagsmorgon.
Jag mindes den dagen som igår. Det var måndagen efter sportlovet och klassen hade samlats i gympasalen för att börja första lektionen. Men innan vår lärare hade hunnit börja lektionen drog en annan tjej i gänget, Lovisa, iväg oss alla fem. Vi satte oss vid ett bord utanför gympasalen och våra blickar riktades mot Lovisa. Hennes ansikte var blekt och jag hade sett på henne hur hon kämpade för att få fram orden. Men tillslut släppte hon bomben som chockades oss alla. Elinas storebror hade gått bort under lovet, endast tjugo år gammal.
Den där måndagen hade vi alla gått som i chock, våra tankar låg bara på det ofattbara som hade hänt. När jag hade kommit hem från skolan den dagen hade jag brutit ihop fullständigt. Jag kände ju inte hennes storebror egentligen, jag hade vara träffat honom ett fåtal gånger. Men jag mindes tydligt alla gånger hon hade pratat om honom, om deras relation som vår något utöver en vanlig syskon-relation. Det var så ofattbart, att en människa som hade hela livet framför sig bara försvann helt plötsligt. Vetskapen om vad som hade hänt gjorde ont i oss alla, men det var förmodligen inte ens en tiondel av den smärtan Elina hade känt.
————
En tystnad spred sig över oss och jag fick en känsla av att jag betedde mig som en tönt. "Du sorry, glöm det där jag vet inte riktigt vad jag håller på med."
Ludwig placerade varsamt sin blick på mig, "ursäkta dig inte, vi alla har saker som har påverkat oss mycket, för det har väl det?" Jag nickade sakta, "det har nog fått mig att inse att jag måste ta vara på tiden med mina nära och kära ännu mer, allt kan ju ta slut helt utan förvarning"
Han nickade och la sedan sin hand på min, "döden är fan hemsk Jocelyn, lova mig att aldrig dö, iallafall åtminstone på ett par decennier." Jag kunde inte låta bli att släppa ut ett litet skratt, tros den seriösa stämningen. "Ludwig jag lovar dig, jag kommer inte dö på flera decennier."
————
Någon ängel hade tagit med sig en högtalare hit så nu spelades någon gammal tjuvjakt låt. Ludwig och jag hade dansat som idioter den senaste timmen. Jag vet inte vad det var med oss, men vi fick båda något slags lyckorus och släppte loss totalt.
Under kvällen hade vi kommit allt närmare varandra och nu stod jag med mina armar virade kring hans nacke samtidigt som hans händer vilade längs mina höfter. Regnet hade under kvällens gång blivit precis som oss, intensivare för varje minut som gick. Just nu stod regnet som spön i backen.
Ludwigs blick fångade min, hans djupblå ögon fängslade mig. Vinden sved i mina ögon men det var inget jag brydde mig om. För plötsligt var våra läppar sammanpressade.
