Jocelyns perspektiv
Så vi körde runt i din svarta bil, kilometer i timmar. Du kändes så långt bort trots att du var här precis bredvid.
När du såg mig på kyrkogården blev du helt blek i ansiktet innan du med snabba steg tog dig till din bil. Utifrån bilen hade jag hört dig skrika.
Skrika ut all frustration, sorg och ilska. Allt som hade gömt sig inne i alla mörka vrår av din kropp.
Tillslut hade skriken övergått till uppgivna tårar, då hade jag slutligen vågat min in i bilen. Utan ett ord från någon av oss hade du startat bilen och sedan börjat köra. Vi körde utan mål och tankar, bara mot det mörker som såg ut att vara framtiden.
————
En normal människa hade nog blivit helt förkrossad utav att se synen jag hade sett och höra orden jag hade hört. En normal person hade direkt ställt tusen frågor och tvingat den andra personen att svara helt ärligt. En normal person hade lämnat personen, även om hon älskade honom bara för att just det där fick henne att gå sönder ännu mer.
Men jag gjorde ju inte riktigt som man skulle eller brukade. Jag ställde inga frågor, bröt inte ihop eller försökte slå ihjäl Ludwig. Jag följde bara efter honom som en lydig hund. Det var som om alla mina tankar hade slagits av, min kropp gjorde bara det som den var tvungen att göra.
Men det var skönt att mina tankar plötsligt hade försvunnit från mig. För då kunde jag för sista gången bara njuta av att befinna mig i närheten av Ludwig.
För i framtiden skulle vi endast ses för att få ut vår frustration och sorg på varandra. Vi skulle endast ses för att det enda vi hade gemensamt var Miranda.
