Ludwigs perspektiv
Jag slöt ögonen och försökte somna. Så som jag hade gjort dem senaste fyra timmarna. Alltid efter att jag hade besökt hennes grav så blev mardrömmarna värre. Så fort jag slöt mina ögon så såg allt framför mig. Ljudet från kraschen, ambulansens blinkade ljus och chocken när jag insåg vad som hade hänt.
1 år tidigare
Mina händer låg längs ratten och mina ögon på dem tomma vägen. Klockan var nästan två på natten och jag var påväg hem från Noel, där jag, han, Axel och Dante hade befunnit oss dem senaste timmarna.
Sakta bromsade jag in vid ett rödlyse, mina ögon vandrade längs korsningen. Det var inte en jävel ute. Inte varken en människa eller bil. Helt tomt.
Lyset växlade om till grönt och jag tryckte på gaspedalen för att börja köra igen. Körkortet hade jag fått för bara en vecka sedan, därför körde jag ganska långsamt. Jag var fortfarande lite osäker.
Jag körde ut till mitten av vägen, där den delade sig åt fyra riktningar. Samtidigt som jag fortsatte köra tog jag upp min telefon för att läsa smset jag nyss hade fått.
Mamma 02.04
Kör försiktigt!
Men just som min tumme nuddade den första tangenten så hördes plötsligt ett högt kraschande ljud och innan jag hann lokalisera ljudet så skakades bilen av en kraftig smäll innan det blev svart.
————
Det där var det enda jag kom ihåg, resten hade jag fått återberättat. Tydligen så hade Miranda Eksjö varit väldigt full och kört mot rött. Rakt in i min bil.
Det hade lett till hennes död.
Alla sa alltid till mig att det inte var mitt fel, att jag inte skulle känna mig skyldig. Men jag gjorde det ändå. För om jag hade varit lite långsammare så hade kanske inte en 18 årig tjej mist sitt liv.
Jag hade orsakat hennes död.
