Ludwigs perspektiv
Senare den natten sov jag hos henne för första gången. Vi låg tätt hopvirade, hon sov och jag lyssnade på hennes andetag. Jag tänkte på det hon hade berättat idag, om hennes bästa vän, jag hade verkligen blivit mer gripen och berörd av det hon hade berättat. Mer än vad jag hade visat. Det var en hemsk historia och det värsta av allt var att den var sann.
Men i allt det sorgsna så fanns det en tanke som gnagde i mig. En tanke som gav mig rysningar, ångest och illamående, en tanke som inte fick vara sann.
Men det fanns ju så mycket som stämde in på min historia, tänk om det var jag som hade suttit i bilen som hennes vän krockade in i? Tänk om det var jag som hade varit anledningen till hennes död? Tänk om det var jag som hade förstört Jocelyns liv?
Tankarna fick mig att resa mig upp ur sängen, ta mina grejer och lämna Jocelyn ensam i lägenheten. Jag klarade inte av att ligga där bredvid henne och låtsas som ingenting, låtsas som att den där kvällen för lite mer än ett år sen aldrig hade hänt.
En molande smärta spred sig i mitt bröst och vidare ut i min kropp. Smärtan la sig som ett tjockt moln över mina lungor och gjorde det svårt att andas. Jag kände igen smärtan direkt, en lång period efter den där kvällen hade mina dagar endast bestått utav den smärtan.
Ångest, sorg och ilska fyllde min kropp från topp till tå. Varenda steg jag tog var fylld av smärtan.
Plötsligt utan att ha någon kontroll över min kropp, så började jag springa. Jag sprang och sprang längs den tomma mörka gatan. Jag sprang mot någonting jag inte visste vad det var, någonting som jag inte ville uppleva, jag sprang mot framtiden.
Mina lungor skrek efter syre men jag fortsatta springa ändå, för om jag sprang tillräckligt fort kanske jag sprang ifrån min egna kropp? Om jag sprang ifrån min egna kropp skulle jag slippa allt som innebar att vara jag.
———
Jocelyns perspektiv
Jag lät det varma vattnet skölja över mig och släppte ut ännu en suck. Han hade lämnat mig, Ludwig hade lämnat mig utan att säga ett ord.
Igår hade jag suttit och berättat allt om Miranda för honom och det enda jag ville ha var närhet. Närhet för att slippa känna mig ensam men också för att slippa mardrömmarna.
Någonstans hade jag läst att närhet av en annan person kunde förhindra mardrömmar. Det lät inte så troligt men jag gjorde allt för att slippa mardrömmarna om Mirandas död.
Men Ludwig lämnade mig ensam och mardrömmarna hemsökte mig resten av den natten. Som alltid.
———
Mardrömmarna som hemsökte mig varje natt handlade alltid om Miranda, om hennes död.
En natt kunde jag vara en åskådare, se hennes hjärta sluta så utan att jag kunde göra något för att hindra det. En annan natt var jag personen i den andra bilen, jag fick uppleva att vara anledningen Mirandas död.
Men det värsta av allt var att drömmarna alltid slutade med att Miranda gav mig en blick som sa mer än tusen ord. Blicken hon gav mig kunde översättas med besvikelse.
Besvikelse över mig som inte gjorde mer för att förhindra hennes död.
Mardrömmarna fick mig att undvika sömn till varje pris. Jag gick hellre runt och led av sömnbrist än att låta sömnen äga mig.
