När jag drog hem från Ludwig den kvällen hade jag en känsla i kroppen som jag inte hade känt på mer än ett år. Lycka.
Jag vet inte vad han gjorde som fick mig att bli så glad men något var det ju, uppenbarligen. Kanske var det bara att han var så enkel att prata med? Jag hade ju aldrig pratat om Miranda med någon annan än mina föräldrar och en kurator förut. Det kändes som att han förstod, eller kanske inte förstod han visste ju knappt vad som hade hänt. Men det kändes som han förstod känslan jag hade angående allt. Han hade ju tydligen också varit med om något som hade fått hans liv att vänas uppochned.
Jag fick plötsligt en impuls att smsa Miranda. Det hände lite då och då att jag gjorde det, för att berätta vad som hände i mitt liv liksom. Eller vem försökte jag lura, många nätter hade jag smsat henne, när mina synfält hade suddats ut av tårarna och jag inte längre hade något hopp för morgondagen. Då brukade jag smsa henne, bara för att det skulle tändas ett hopp i mig om att hon skulle svara. Men det gjorde hon aldrig.
Det hade hon inte gjort sen den 14e februari 2015.
————
Jocelyn 20.14
jag har träffat någon, han heter Ludwig och påminner ganska mycket om dig faktiskt
Jocelyn 20.15
när jag är med honom kan jag prata utan att någonting hindrar mig
Jocelyn 20.16
jag har inte känt honom länge men han får mig att se livet ur en ny vinkel
Jocelyn 20.17
när jag är med honom känns det som om livet är värt att leva igen
Jocelyn 20.17
det har inte känts så sen du försvann.
Jocelyn 20.42
förlåt jag skulle inte ha skrivit det där, jag ska inte lägga någon skuld på dig
Jocelyn 20.43
jag önskar bara att du var här nu, allt hade varit mycket lättare då
