Jocelyns perspektiv
Jag kanske var för hård för honom, jag tog kanske i för mycket när jag skrev dem där smsen.
Men jag ville bara få honom att förstå, att hans handlingar får konsekvenser. Att hans handling sårade mig.
För jag hade ändå byggt upp någon slags tillit till honom, annars hade jag ju aldrig öppnat upp mig på det där sättet. Och det gör ont när en person som man litar på sviker en. Det gör väldigt ont.
————
Det var fredag, igår hade jag vaknat och upptäckt att Ludwig hade dragit hem mitt i natten. Det var anledningen till att jag inte hade orkat ta mig till skolan igår. Jag orkade inte möta hans ångerfyllda ansikte och någon lam ursäkt. Men vad vet jag, han kanske inte ens ångrade sig?
Jag stod utanför byggnaden som osade utav alla tonårskroppars svett och ångest. Skolbyggnaden var väldigt hög, såg lite ut som en mindre version utav Hogwarts. Eller ja, skolan var ju inte ett sagoslott direkt, mer en skokartong med högt tak. Men det var väl bättre än inget antar jag.
Jag tog mitt första steg in i den överfyllda korridoren och släppte ut en tung men tyst suck. Ur mina hörlurar strömmade control av Kevin Garrett och trots att jag hade på den högsta volymen så hördes ändå korridorens ljud. Högljudda diskussioner hördes trots mitt försök att stänga det ute, människorna runt mig gav mig huvudvärk.
Jag sjönk ned på golvet med ryggen och bakhuvudet lutat med mitt skåp och slöt försiktigt ögonen. Det hade inte blivit många timmars sömn inatt heller, mardrömmarna hade hållit mig vaken.
Min första lektion för dagen, franska, skulle inte börja förens om tjugo minuter så jag hade gott om tid att bara försvinna in i min värld.
Men under dem där tjugo minuterna stördes jag stup i kvarten. Det var ju inte direkt så att folk kom fram till mig, men jag märkte blickarna dem la på mig. Blickarna var dömande och fulla av aktsamhet. Alla såg konstigt på den som alltid var ensam.
Plötsligt knackade någon på min axel och sen satt han bara där bredvid mig. Hans ögon var ängsliga och avdöma av kroppsspråket var han nervös. Hur kunde ens en kille som honom vara nervös för att träffa någon som mig?
"Du Jocelyn sorry, jag var en idiot." Jag ryckte bara lätt på axlarna, "det är lugnt." En tystnad spreds över oss, jag antar att Ludwig insåg att det inte fanns någon vits med att fortsätta tjata.
Tystnaden höll bara i sig i ett fåtal minuter, innan jag tvungen att avbryta den för en plötslig fråga. "Varför tror du att dem ger såna blickar?" Ett fundersamt veck bildades i Ludwigs panna och han gav ifrån sig ett hummade ljud.
Det gick någon minut innan han mötte min blick igen. "Det här är som gatorna i New York city baby, ingen vill vara den som inte är som alla andra. Alla vill vara som alla andra"
Jag vred lite på huvudet och log ett snett leende. Aldrig tidigare hade jag hört någon jämföra en skolkorridor med gatorna i New York city. Det var en fin tanke ändå.
