Valjakten

Kapitel 2

John hjälpte upp Oskar på fötter, tog av handskarna från hans händer och ledde honom mot dörren.

"Jag beklagar att jag fällde dig", sa John. "Jag ska ge dig hundra euro senare".

De gick ut genom dörren. Frida stod utanför.

"Oskar förlorade?", frågade hon.

John nickade. "Men Dennis gick inte heller oskadd härifrån".

"Jag såg honom, ja". "Men han såg inte lika sönder ut som Oskar".

Oskar tittade fundersamt på Frida. "Har du alltid haft svart hår?".

Frida stirrade på honom. "Nej, jag har alltid varit blond och är det nu också".

John tittade oroad på Oskar och höll sedan upp tre fingrar. "Hur många fingrar håller jag upp?".

Oskar tittade osäkert på John. "Vem av dig är det som frågar?". Han skakade på huvudet. "Nej, vänta". "Nu ser jag bara en av dig".

"Vi kanske borde gå en sväng utomhus", föreslog Frida. "Lite frisk luft kanske hjälper".

"Vill du Oskar byta om först?", frågade John.

"Jag bytte ju...". "Nej, vänta". Oskar vinglade till. "Vi går ut nu". "Jag klarar mig så här".

John tog fram Oskars skor. "Ta i alla fall på dig de där".

Det tog tid för Oskar att få på sig sina skor, men när han väl lyckades och de kom utomhus började han må bättre.

"Ni behöver inte gå fast i mig", sa han efter en stunds promenerande med John och Frida som stöd.

"Är du säker?", frågade John.

"Ja". "Jag känner mig inte yr längre". "Men jag...". "Okej, det var inget". "Jag ser nu delfiner i havet".

"Wow", sa Frida. "Hur många smällar fick du?".

John tittade på Oskar och sedan mot havet. Och gapade.

"Oskar, du yrar inte". "Jag ser dem också". "Det är delfiner i havet!".

Frida vände huvudet mot havet. Och snart gapade hon också. Det var tre delfiner, ungefär femton meter ifrån en brygga, som hoppade omkring.

"Till bryggan!", sa John upphetsat och sprang snabbt ut på bryggan, tätt följd av Frida. Också Oskar fick fart på benen trots att han var mörbultad.

"Hur är det möjligt?", undrade Frida. "Delfiner i Finland?".

"Om vi kunde ha hajar här för en månad sedan, så varför inte delfiner också?", frågade John.

"Men hajarna kom ju inte hit naturligt".

"Men knappast har MDF något med det här att göra", sa Oskar. "Knappast skulle de vara intresserade av att träna upp delfiner till att döda människor". "Och de är bara tre stycken".

"Ja", sa John. "Titta, de kommer hit!".

Delfinerna simmade fram till bryggan. John gick ner på knä och sträckte försiktigt fram handen mot en av dem. Den var helt stilla när han rörde den. Oskar gick mot en annan av dem och höjde högra handen. Delfinen vände sig mot honom. Då gjorde han en rörelse med handen. Delfinen vände sig om, simmade snabbt framåt, hoppade och gjorde en volt.

"Snyggt", sa Frida. "Var har du lärt dig det där?".

"När jag och John var på en föreläsning i juni om delfiner visade William, alltså föreläsaren, några rörelser", sa Oskar. "Och nu vet vi att de funkar".

John såg fundersam ut. "Han sa också att det är lättare att kommunicera med delfiner under vatten". "Jag gör ett försök". Han tog ett andetag och hoppade i vattnet. Han hade inget cyklop men kunde ändå se ganska tydligt. När en av delfinerna tittade på honom gjorde han samma rörelse som Oskar hade gjort på land. Sedan simmade han upp till ytan och såg delfinen göra samma volt.

"Det funkade".

John hörde en motorbåt närma sig och vände på huvudet. Det var Jan.

"Tre delfiner till", sa han.

"Vad menar du?", frågade Oskar.

Jan gjorde en rörelse med handen och sekunden senare simmade fyra delfiner fram till John och de tre andra delfinerna.

"Jag tycker verkligen synd om Tom som ligger på sitt rum med feber", sa John och vände sig mot Oskar och Frida. "Hoppa i!".

"Det behöver du inte säga igen!", sa Frida, tömde fickorna och hoppade i vattnet.

"Akta er!", sa Oskar och hoppade också i.

Delfinerna blev populära och det var flera på FMD som gick och simmade med dem längs med dagen. Men samtidigt som alla gillade dem så visste alla att delfinerna inte hörde hemma i Finland. De måste komma hem. På kvällen satt John och Jan vid bryggan och pratade om det.

"De har kommit hela vägen från Lanzarote", sa Jan.

"En av Kanarieöarna?", frågade John.

"Ja".

"Hur vet du det?".

"Deras Mästerdykare hade sett delfinerna simma iväg därifrån och sedan har flera andra europeiska Mästerdykare sett dem under de senaste veckorna". "Vi fick faktiskt igår ett samtal om att de antagligen skulle dyka upp här snart".

En av delfinerna simmade fram till John som lade en hand på den.

"Hur ska de komma hem?", frågade han. "Ska vi hjälpa dem?".

"Ja", svarade Jan. "Jag kommer att samla ihop en grupp under de kommande dagarna och så åker vi iväg". Han tittade på delfinerna. "De är sju, eller hur?".

John räknade dem snabbt. "Ja".

"Okej". "För alla Mästerdykare som har sett dem har sagt de har varit åtta". "Jag ska meddela alla som är ute på spaning att hålla utkik efter en åttonde delfin".

Jan tog fram telefonen och började skriva meddelandet. Då hörde de en delfin lite längre bort.

"Det behövs inte", sa John. "Den är på väg hit".

Tre av delfinerna vid bryggan simmade fram till den åttonde.

"Den rör sig långsammare än de andra", sa Jan. "Den har något i ena sidofenan".

Delfinen kom fram till bryggan. Med en harpun i fenan.

"MDF", sa John.

Jan lade vänstra handen på delfinen och drog ut harpunen med högra. "Vi måste ha folk på vakt", sa han. "Och jag börjar nu på en gång att samla ihop gruppen". "Vi måste iväg så fort som möjligt".

"Ikväll?". "Imorgon?".

Jan reste sig upp och tittade på sin klocka. Den var kvart över nio.

"Jag tror tyvärr att vi kommer iväg först i övermorgon". "Jag vill ha ett möte med hela gruppen när jag fått ihop den och alla måste packa det de behöver för några veckor". Han vände sig mot John. "Kommer du med?".

John nickade medan han skrev på telefonen. "Och jag håller på att skriva ett meddelande till Oskar, Frida och Tom".

"Jag tänker ha lätt djuphavsdykare som minimirank", sa Jan.

"Okej, då skickar jag det till Oskar och Frida". "Tom kommer inte att bli glad".

"Jag ska också börja fråga runt efter intresserade och bra dykare".

Johns telefon vibrerade två gånger.

"Oskar och Frida kommer med".

"Vi har en början".